Ibland den komiska tonträffen så ren att det nästan är smärtsamt att skåda.
Fred Aspsalkoholskadade haranger vid sin minst lika alkoholskadade iller
Görans begravning, Roland som vill åka trådbuss och träffa en kvinna i "Torsk
på Tallinn". Aj .
Det finns ett par sådana ögonblick också i jubileumsshowen på Amiralen,
förvisso. Redan nämnde Fred Asps deliriska ryckningar som fortplantar sig
genom kroppen är ett sånt. Roligt så det gör ont.
Ett annat kommer i scenen med åldringen Boo Jonsson, ledbruten och
rollatorbunden. Gubben som inte tål sprit längre utan blir packad på
hälsodrycken Kan Jang. När gamlingen ska ändra riktning på scen börjar han
långsamt, långsamt luta utåt i kurvan. Och så övertygande är Gustafssons
fysik att hela salongen vrider sig av skräckblandad förtjusning.
Tråkigt nog innehåller jubileumsshowen ganska lite av just detta mästerskap
och desto mer av annat. Visserligen proffsigt levererat - bandet är tajt,
Sharon Dyall och Åsa Fång sjunger bra och Per Svensson är prima som präst.
Det går undan med klädbyten, dansnummer och entréer från höger och vänster.
Men särskilt originellt är det inte. Jag förstår att det är urkul att sjunga
Elvis "Burning Love" med stort band, vass kör och dansare. Men det
är ju inte där Robert Gustafssons storhet som artist och underhållare
ligger.
Med rätt manus och rätt regi gör Robert Gustafsson sig ofta förtjänt av sitt
stående epitet "Sveriges roligaste man." I jubileumsrevyn
saknas sådana texter och sådan regi. Det hade också behövts en särskilt
funktionär som rensat upp bland underlivs-, kiss-, bajs och bögskämten. Ett
och annat bekommer mig inte, men i jubileumsrevyn är de alldeles för många.
Det blir helt enkelt enahanda.
Jubileumsrevyn är alls inte dålig. Men det bestående intrycket är att
Gustafsson valt bort det han gör allra bäst - finliret och precisionen - och
istället dragit upp volymen och snörat på sig boxhandskarna. Det är ett
förbryllande val.