Vi som är födda i mitten av 50-talet har två fenomen som vi aldrig blir mätta
på: Beatles och Monty Python. Bägge två var mer eller mindre respektlösa
grupper som ställde reglerna på huvudet och kom upp med något totalt fräscht
och nytt. Och de var våra. Föräldrarna begrep nada.
Själv skulle jag gärna sitta med gapande mun och höra Paul McCartney berätta i
två timmar om låtskrivandet inför "Revolver"-albumet
och själva inspelningarna. Och jag skulle betala bra för det också.
John Cleeses show är samma slags härliga nergrottande i älskade detaljer.
Somligt var nytt, mycket var välkänt, men man sög lystet i sig allt: Michael
Palins skrattkollaps när han fick höra ostaffärssketchen, Graham Chapmans
dubbelbottnade personlighet, detaljer kring "Fawlty Towers" - som
spelades in blixtsnabbt, men klipptes mycket omsorgsfullt - och vad som är
Cleeses mest personliga text (den i "En fisk som heter Wanda" om
hur det är att vara en inbunden engelsman).
Upplägget är lika givet som effektivt. Och enkelt, med bara en mikrofon, en
bildskärm och visning av foton och filmklipp. Så ska vi gissa att Mr Cleese
fick med sig uppåt en miljon brutto för några timmars prat i det utsålda
konserthuset? Mycket lämpligt, eftersom målet med turnerandet enligt Cleese
är att betala jätteunderhållet till hans förra fru, en exfru som i showens
upptakt liknades vid en mix av piraten Svartskägg och Paul McCartneys exfru
Heather Mills.
Därefter fick vi en kronologisk genomgång av Cleeses liv och
karriärhöjdpunkter fram till "Wanda" ("efter den
har jag inte gjort något av intresse"). Manuset var ordagrant
inrepeterat, ambitiöst gjort och packat med ord och information. Skratten
kom tätt och i första avdelningen blev man nästan lite stressad av
intensiteten. Speciellt som det fanns så mycket ironi och behärskad ilska
under Cleeses yta, inte minst när han talade om sin uppväxt i lilla
Weston-super-Mare. Som så många andra blivande komiker hade han ett knepigt
förhållande till föräldrarna, särskilt mamma, och lärde sig roa redan i
skolan för att slippa mobbning.
Några av de bästa bitarna var just inblickarna i John Cleeses egen
personlighet och hans tankar kring kopplingen obehagligheter-skratt. Den som
flinar åt det svarta och otäcka kan förlösa sin egen ångest. Själv har
Cleese alltid älskat att skämta om saker som döda mödrar och krossade
hundar. Och vi har skrattat med honom.