Massakerguden Av Yasmina Reza.
Regi: Niclas Sandström.
Malmö Stadsteater, Intiman, 11.9
Det går inte att undvika att premiärdatumet i sig har en laddning. Massakerns
datum, åtminstone i väst där man inte på länge upplevt något liknande. I
andra delar av världen pågår dödandet oavbrutet och lämnar ingen tid över
för reflektion och årsdagar.
Men i väst talar vi gärna ut om det som hänt, sätter oss vid runda bord och
benar upp skuldfrågan. I den franska dramatikern Yasmina Rezas pjäs är
brottsplatsen ytterst sett en park där en pojke slagit en annan med en käpp
och samtidigt dras nog så tydliga paralleller till krigen, den korrupta
läkemedelsindustrin, det söndertrasade äktenskapet.
Över en kopp kaffe hos offrets föräldrar Houllié ska saken redas ut, i bästa
samförstånd förstås. Och samtidigt; ett brott har begåtts och någon måste
känna skammen. Om inte pojken så pojkens föräldrar. Inför ankomsten av det
mer välbeställda paret Reille rustar sig herr och fru Houllié, lägger fram
kulturella attribut och tar på sig bästa vänsterliberala stassen.
Snart nog krackelerar inte oväntat den civiliserade fasaden. Espressokopparna
byts mot romglas och i ren upphetsning kräks fru Reille (Susanne Karlsson)
över fru Houlliés (Veronica Dahlström) nogsamt framlagda konstböcker.
Samtidigt sviktar lojaliteten inom de egna leden. Herr Reille(Henry
Stiglund) är egentligen ett ansvarslöst svin och vad var det egentligen herr
Houllié (Erik Olsson) gjorde med familjens hamster?
I kraft av den drastiska humorn och den precisa dialogen bärs dramat framåt,
ett anslag som känns igen inte minst från Rezas genombrottspjäs ”Art” som
också den gör komedi av våldet i våra sociala hierarkier. I scenografen Nina
Franssons bur till salong blir människorna snabbt till djur, redo att slita
strupen av varandra inte så mycket för avkommans skull som för självbilden
och prestigen.
Habilt drivs dramat mot sin spets i relativt oprövade Niclas Sandströms regi,
sackar mot mitten men lyfts i finalens crescendo inte minst av de kvinnliga
skådespelarnas uppdämda frenesi. Och samtidigt ett tomt eko mitt i det
hejdlösa skrattet, en använd tematik och en pjäs som gapar över mycket utan
att egentligen säga något oförglömligt om något.