Macbeth i stugbyn kan förvirra

De tre häxorna finns på plats från början även i denna annorlunda version av ”Macbeth”: gangstrar med plommonstop och beslöjade ansikten som städar upp i Maj-Beth Petersons kök innan de fördunstar och blir till siarröster i en skraltig radioapparat.

Någon diskbänksrealism skall man alltså inte förvänta sig, trots den alldagliga miljön. Idén bakom uppsättningen är så långt ifrån rea­lism man kan komma, vad som helst kan inträffa och inträffar.

Man brukar kalla Shakespeares drama ”The Scottish Play”, men här blir det rättare med ”The Scanish Play”, eftersom Macbeth inte längre är en uppåtsträvande krigare från Högländerna utan en kassörska i den lokala stugbyföreningen, ej långt från vare sig Sjöbo eller Malmö. Därmed också sagt att könsbyten har verkställts. Lady Macbeth heter nu Lars och Banquo Barbro, som är en gravid kvinnlig präst.

Jag fruktar att förvirringen kan bli stor, oavsett om man på förhand känner till den ursprungliga pjäsgestaltningen eller ej. Men det är bara att ge sig hän, vara beredd på allsköns ironier och ge den nya mixen en chans. Staffan Aspegren försöker lösgöra några av styckets centrala teman genom att genomföra dessa alternativa omvandlingar, vilket resulterar i både lustifikationer och mystifikationer. Hagbergs bevingade ordalag krockar med stugbyns vokabulär.

Att Caisa Stina Forssberg nästan lyckas med den rätt omöjliga uppgiften att genomföra en förvandling från frodigt storprickig och skotskrutig hemmafru till desperat maktmonster på väg mot ordförandeposten, laddat med existentiell ångest och frustrerat i sin barnlöshet, imponerar. Det är svårare för Joel Holmgren att få styr på den aviga rollen som Maj-Beths gemål. Den har tappat substans i bearbetningen. Aleksa Lundberg är mycket precis som Barbro och herrar Olav Häggmark och David Sigfridsson går in och ut på scenen som komiska parhästar när de inte är läskiga häxor.

Lyckas experimentet? Både och. Rolig teater uppstår, men det kan vara svårt att uppfatta tragedins fundamentala djup.