Livet – en bruksanvisning
Manus, regi, medverkan: Nils Peder Holm. Ljus: Sven-Erik Andersson. Musik:
Anders Ortman. Mask: Agneta von Gegerfelt. Rörelseinstruktör: Vidar
Maggason.
Malmö Stadsteater, Studion, 15.1
Till 2009 års riktiga höjdpunkter hörde Nils Peder Holms ekvilibristiska lilla
monolog ”Döden – en bruksanvisning” på Teater Insite. I en
enmansföreställning, skriven, regisserad och framförd av Holm själv drogs
det korta ögonblicket innan en man krossades under en tegelvägg ut till en
dryg timme.
I skuggan av väggen och dess oåterkalleliga färd mot marken gestaltades livet
som varit och valen som gjorts. Från de stora till de små och det sista; att
sitta kvar eller kasta sig undan, ta det annalkande hotet på allvar eller
fortsätta som tidigare. En pjäs om livet alltså, inte döden och sättet att
berätta påminner mig om konstnären Ernst Billgren.
I en intervju berättade han hur han så länge som möjligt undvek att fokusera
på tavlan han arbetade med, sneglade hellre och la till sina penseldrag i
förbifarten. En kringgående rörelse som enligt honom själv långt bättre
gestaltade vad han ville säga.
När Holm nu gör en efterlängtad comeback som enmansteater på Malmö
Stadsteaters minsta scen Studion går han direkt på kärnfrågan om hur man
bäst ska överleva livet och bli en homo erectus, en upprättgående människa.
Också denna gång föder kvinnan grensle över en grav, fast med tv-kameran
rullande i bakgrunden. För dokusåpadeltagaren Kattis ses varje fas av livet
som en biljett in i offentligheten och den här gången är det en plats i
”Ensam mamma söker” hon siktar på efter förlossningen.
Fem karaktärer turas om att ta Holms kropp i besittning och Kattis hör inte
till de djupast kända. Med viss rätt klagar hon över att vara den enda
kvinnan i församlingen och bekräftar strängt taget bara bilden av den
lösaktiga blondinen som haft ihop det med en gift man, slarvat och blivit på
smällen.
Bara i smärtan, eller rädslan för smärtan blir hon för ett kort ögonblick
verklig och smärtan är också grundbulten som håller ihop föreställningen.
Smärtan som i Holms kindtand, som sägs ha bitits av före premiären. Smärtan
som i den gamle mannens oförmåga att minnas namnet på dottern som dött som
liten flicka.
Med skälvande händer gör gamlingen entré, steget efter sin rollator.
Porträttet hör till Holms bästa och på få ord och än färre steg tecknas en
rörande bild av livet efter det att gnistan falnat. Stark är också
invandraren José - Muhammeds berättelse om hur han undkommit diktaturens
våld bara för att misshandlas av en grupp rasister.
Bäst är Holm i förbifarten, när han inte samlar sig för att förklara, när han
bara gör och överlåter till oss att se och känna själva. Här blir hans
kapacitet som skådespelare tydlig; mästerliga miniatyrer och en text som
pendlar mellan uppsluppet standup-bubbel och stora sanningar om Livet.
Timmen går fort och man har roligt men collaget glappar mer än skaver och
den vibrerande närvaron från föregångaren saknas.