Max. Pjäsen om bollen, bilen och lampan

När Teater Sagohuset gör en uppsättning av Barbro Lindgrens älskade Maxböcker tycks det bara vara Max säckiga hängselbyxor som fått följa med från originalet. Mot Lindgrens färgglada och ytterst konkreta universum – kring situationer som alla tvååringar kan känna igen sig i – står tre vitklädda skådespelare i ett stiliserat rum där de hummar ljuden M – A – KSSS, medan små och stora bollar rullar över golvet.

Barbro Lindgren orsakade viss oro bland många vuxna med böckernas småbarnsspråk. Men det radikala var inte språket utan effekterna av det; hur Lindgren lät den vuxne dela barnens perspektiv på världen. Även om Minna Krook använder sig av en estetik som helt skiljer sig från originalets slapstick, så bjuder hon in den vuxna publiken att dela barnens erfarenheter. Hela teaterrummet omvandlas till en varm farm där skådespelarna skapar ljud och rörelser som med stillsam humor både gestaltar och talar till de små barnens varseblivning.

Det är helt i linje med den småbarnsestetik som vuxit fram i Sverige efter Suzanne Ostens "Babydrama"; en estetik som Minna Krook själv förvaltade fint i sin egen uppsättning "Ah hallo bebis" häromåret. Liksom föregångarna är inte pjäsen om Max något att gapskratta åt, utan något att stilla gapa åt - och det gör barnen. Åtminstone de yngre som ser situationerna mer i närbild och inte söker en logisk förklaring till varför skådespelarna gör det de gör.

Här finns mycket att njuta av. Visuella scenlösningar med röda leksaksbilar som dras i snören över golvet. Ljud och knäppanden som blir till mässande musik. Det är mycket djärvt och definitivt det mest konstnärligt intressanta som Teater Sagohuset har producerat på länge.