Astrid Robillard har blod i ansiktet när hon tar emot publikens hyllningar
efter sista ackordet vid lördagens premiär. Precis så ska en Carmen kliva av
scenen.
Innan dess har detta hänt: Tobaksfabriksarbetaren Carmen grips för misshandel
och förför soldaten Don José för att bli fri. Han låter henne löpa och
fängslas för sin försumlighet. Carmen blir kär i honom och när han släpps
vill hon att de ska fly tillsammans. De dras in i ett smugglargäng (eller
kanske snarare anti-Franco-partisaner) som förbereder en stor stöt. Carmen
tröttnar på Josés svartsjuka och lämnar honom för matadoren Escamillo.
Utanför en tjurfäktningsarena där denne triumferar knivmördas Carmen
slutligen av José.
Regissören har valt att spela den ursprungliga versionen av operan, där
musiken varvas med talad dialog. Dessa partiers vara eller inte är en
ständig källa till konflikt bland Carmenaficionados. Personligen tycker jag
att de behövs för att ge trovärdighet åt relationen mellan Carmen och José.
Dialogerna ger nödvändiga dramaturgiska pusselbitar för att ekvationen ska
gå ihop. De gör också att relationen tillåts bli mer nyanserad, och inte så
överdrivet passionerad. Det kan visserligen vara livsfarligt att blanda
alldagliga uttryck med den upphöjda operaformen. Men här fungerar det
alldeles utmärkt.
Astrid Robillard gör en nedtonad, Lisbeth Salander-liknande Carmen, utan
gester och divalater. När hon berör mig som mest sitter hon bara rakt upp
och ner i en bar, ihopsjunken, avslappnad. Och Joachim Bäckströms José är
varken stolt eller mallig, snarare kuvad och förvirrad på ett sätt som för
tankarna till en annan operasoldat: Wozzeck. Det är ett intressant möte.
Bland birollerna lyser det särskilt kring Susanna Stern och Kristina Wahlin
som gör Carmens våpiga väninnor. Orkestersolisterna tillför också något
extra, framförallt i förspelen till tredje och fjärde akten.
På minussidan hamnar masscenerna, som ibland saknar stringens och flyter ut på
scenen i en enda röra. Slagsmålsscenerna behöver passion och precision.
Ibland förekommer stumfilmskomik som känns malplacerad.
Och ”Rökning dödar”-projektionen på ridån i pausen? Snälla, säg att den är
menad som ett skämt. För om någon har beordrat dit den för att kompensera
för att rökning nämns i positiva och sexiga ordalag i librettot behövs det
ett allvarligt samtal om ängsligheten inom konsten.