Titeln på pjäsen är mer känd än själva stycket. ”Mycket väsen för ingenting”
är en välkonstruerad bagatell i Shakespeares produktion, en riktigt pratglad
komedi med oräkneliga ordlekar, intriger, förväxlingar och situationskomik;
gamla knep redan på hans tid. Den kräver tempo och fyndig lättsamhet. Harald
Leander har haft fullt upp med att koncentrera och anpassa Bardens fräcka
och akrobatiska språk till effektiv nusvenska.
Shakespeare förlade som så ofta handlingen till ett Italien som var en fiktion
för ett fantasi- och sagorike (ibland heter det Illyrien, eller
Ardennerskogen.) Där är allt möjligt. Där kan en hel karl gömma sig bakom
två apelsiner, om så skulle erfordras.
Lucy Pitman-Wallaces uppsättning är rätt traditionell och utan överilningar.
Mer tam än vild, kan man säga. Uppsättningen lever på ädel ordkonst och gott
humör. Den rullar på i Jessica Curtis gammaldags landskap med gårdsplan och
kyrkfasad, grönområde, tvättlinor och bröllopsgirlander. Som kostymskapare
talar hon själv om kläder inspirerade av pjäsens egen tid och spelplats. Se
där en icke ovälkommen nyhet!
En given mittpunkt är Tom Ahlsell som guvernör i Messina, ensamstående far
omgiven av med- och motspelare, t ex Clas Göran Söllgård som brodern, Henrik
Svalander som giftassugen greve och en konstapel, Lars-Göran Ragnarsson, med
vinglig vokabulär.
Guvernörsdottern Hero, Karin Lithman, är givetvis ett dygdemönster; den som
tror något annat har allt att frukta. Systerdottern Beatrice, munvig och
rapptungad, ryktar sin slagfärdighet -- Cecilia Lindqvist sprakar fram alla
hennes sarkasmer, riktade mot unge Benedikt, Stefan Marling, som i sin tur
bits i retur. Men det går som det går. Jag behöver väl inte berätta hur.
Vigselförrättare: Bo Christer Hjelte.