Jag konstaterar med en gång att jag inte tillhör målgruppen för
Semestersabotörernas sommarrevy. Och eftersom den här sortens revyer bygger
på igenkänning sitter jag ganska länge och känner mig som en fågelholk när
alla runt omkring mig vrider sig av skratt. Jag gör mitt bästa för att
smälta in i publiken och förvandla mig till skåning sextio plus.
Trion Sven Melander, Mikael Neumann och Tommy Juth sjunger en sång om alla
krångliga ord på Internet, lite senare ångar de på om vilken tur det är att
de är gifta – eftersom deras fruar håller dem borta från allt som är kul,
som sex, sprit och pokerspel. Sedan följer nostalgiska referenser till
jazzklubbar i Malmö när det begav sig och sånger om att allt var bättre
förr.
Scenografin på den lilla scenen är minimal och stilen är avslappnad: här är
tre herrar som inte gör sig till. Eller ja, som gör sig till hur de vill.
Semestersabotörerna bjuder på sig själva, är vältajmade och samspelta, det
är showens stora plus. Neumann kan konsten att pendla från asgarv till
innerligt allvar på en sekund och Melander är en stjärna som surmulen
malmöit, både när han spelar full och nykter.
Minuset ligger på manusnivå: föreställningen är ojämn som en skånsk grusväg
med tjälskador. En del, som sketchen om vådan att välja rätt kaffesort på
kaféet eller den om förvirringen kring olika tv-kanaler, känns mer än
lovligt daterade. (Även om den senare, måste det sägas, utförs med bravur av
Neumann). Annat är krystat, som när trion skrattar sig halvt fördärvad åt
sina egna krämpor eller när Tommy Juth, utklädd till Falsterbobrackan
Madelaine, utför en akrobatisk dans med en stor trasdocka som ska föreställa
en argentisk tangodansör.
Sketcherna avlöser varandra i den drygt två timmar långa showen, bottennapp
följs av halvroliga inpass och charmiga sångnummer. Kodordet för
Semestersabotörernas femte säsong är oförarglig underhållning. Det är snällt
så det förslår.
Men plötsligt bränner det till och blir roligt på riktigt, som under Melanders
underbara satir över nynazisten från Anderslöv, som gått med i den lokala
partiavdelningen men har problem med att lära sig att hata. Eller trions
parodi på lundensiska studentsångare, som sjunger ”Vår busschaufför” med
allvarsamt patos i ljuva stämmor. Då skrattar jag igenkännande och slipper
förvandla mig.