Orestien, Folkteatern. Göteborg, 13.3
Av: Aiskylos. Bearbetning och regi: Lars Norén. Översättning:
Emil Zilliacus, Scenografi: Steffen Aarfing. Kostym: Lisa
Hjertén. I rollerna: Sara Wikström, Lars Magnus Larsson, Sanna
Hultman, Jonas Sjöqvist, Niklas Hjulström, Lena B Nilsson, Erik Ståhlberg,
Kim Lantz med flera.
Snön vräker ner över scenen som vore den en bangård i Hallsberg vintern 2010.
Skillnaden är att där, vid järnvägsknuten, blir det värre ju mer det snöar -
men här, på teatern, är det tvärtom. Ju hemskare det blir ju mer snöar det.
Fråga mig inte varför. Men effektfullt är det.
”Orestien” på Folkteatern börjar som en mycket teatral föreställning. Ett
barn. Ett blodigt kläde. Stiliserat spel i olycksbådande svart och högstämt
grått.
Men då har ensemblen redan presenterat sig för publiken i foajén och småpratat
om sina rollfigurer.
Den kontrasten, å ena sidan en strävan efter en vänlig vardaglighet, å andra
sidan en fascination för arkaiska avgrunder, präglar hela uppsättningen.
Man skulle också kunna säga Lars Norén här som regissör, trogen sina antika
inspirationskällor, bygger en båge som spänner från brott till försoning.
Aiskylos trilogi från 450-talet före Kristus om och kring den förbannelse som
vilar över Atriderna, kungaätten i Argos, är Noréns första uppsättning som
konstnärlig ledare på den kraftfullt uppfräschade och i lördags kväll
nyinvigda Folkteatern i Göteborg.
Scenrummet är ett slags nedsänkt catwalk med publikläktare på båda sidor i en
klaustrofobisk variant på den klassiska amfiteatern. Lars Norén håller sig i
överraskande hög grad till Emil Zilliacus klassiska översättning av Aiskylos
text, men gör ändå dramat till sitt. Den storslagna men ojämna
föreställningen präglas av dramatiska klimatförändringar - från skoningslös
kyla till brännande psykologisk hetta och ivrig mänsklig värme.
Första akten är en sammansmältning av trilogins två inledande dramer,
”Agamemnon” och ”Gravoffret”. Snön som faller över scengolvet luktar blod,
avföring, svett, brandrök. Det är kriget som luktar.
Atridernas tragedi är en familjetragedi. En far luras äta sina barn. En annan
far, kung Agamemnon offrar sin dotter för segerns skull. Hans hustru,
Klytaimestra, sätter yxan i sin make. Parets barn, Orestes och Elektra,
mördar sin mor.
Men det är det eviga kriget allt handlar om. Vietnam. Bosnien. Irak. ”Ett
rökmoln visar var staden stod, och dödens vind drar över falnad aska”.
I akt två, byggd på triogins sista del ”Eumeniderna, försöker Lars Norén hitta
ett ja på sin den gamle soldatens, och sin egen, förtvivlade fråga: ”Kan det
oförlåtliga förlåtas”. Hämndgudinnnorna, Erinyerna, sliter av sig sina
påfallande Norénlika masker och försonas. Alla försonas. Det hålls tal till
förnuftet och demokratin. Det spelas Mozart och skålas i bubbel.
Trevligt. Men det som dröjer sig kvar efter föreställningen är ändå de mer
verklighetsnära scenbilderna: Sara Wikströms drottning med blodig yxa. Erik
Ståhlbergs Orestes och Sanna Hultmans Elektra som blodskammens siamesiska
tvillingar. De blodiga liken av Klytaimestra och hennes älskare Aigisthos
utlagda på plastpresenningen som, tja, Nicolae och Elena Ceausescu.
Blodet som ropar efter ännu mer blod.