Manus och regi: Ada Berger. Scenografi och kostym: Daniel Åkerström-Steen.
Ljus: Daniel Kullman. Musik: Anders Ortman. Medverkande: Sissela Benn,
Bo-Christer Hjelte, Susanne Karlsson, Erik Olsson, Anders Ortman, Håkan
Paaske, Åsa Widéen. Malmö Stadsteater, Intiman 28.3
När publiken kliver in i Intimans salong är scenen redan full av liv:
skådespelarna förbereder en repetition i den stökiga scenografin och Marilyn
själv sitter och låter sig sminkas, med ryggen mot publiken.
Så byggs spänningen upp på klassiskt vis när vi får vänta på ögonblicket när
vi äntligen ska få se Stjärnans ansikte.
Det är också det enda som är klassiskt i Ada Bergers finurliga drama som
snurrar alldeles lagom löst runt Marilyn Monroes liv. Medan Joyce Carol
Oates försökte tränga bakom myten i sin magnifika roman ”Blonde” samtidigt
som det uppenbart var myten som lockade henne – så slår Ada Berger sönder
myten inifrån.
Berger är totaltsolidarisk med sin huvudperson och leder henne genom en absurd
tillvaro: med kärlekskomedier där intrigen aldrig ändras, med män som blir
psykotiska bara av hennes ansikte, med method acting-studios där inlevelsen
är total och kontakten med världen utanför obefintlig.
Alla skådespelare gör ett bra jobb och i huvudrollen visar sig Sissela Benn
vara ett alldeles perfekt val: hon gör en Marilyn med pikant humor, tvingad
att spela ett spel som hon betraktar med ironisk distans, samtidigt som
hennes nervösa händer hela tiden är i rörelse och antyder svärtan inne i
henne.
När jag ser henne tänker jag att varje generation kanske har sin Marilyn. För
här är det snarare produkten än sexsymbolen som träder fram. Det är lätt att
känna igen sig i hennes livsöde: hon är en narcissist som måste vara
speciell eftersom hon vet att det är det enda som ger henne ett värde. Hon
vet att hon måste bära på en spännande livsberättelse, vilket får henne ett
i ena ögonblicket slänga ur sig att hon en gång bogserat i båt, för att i
nästa ifrågasätta om det verkligen gör henne tillräckligt intressant.
Marilynpassionen är en postdramatisk historia som också ifrågasätter
berättandet i sig. Marilyn anklagar publiken för att bara vilja ha en stunds
ytlig underhållning, och avslutningens terapeut för att bara vilja lyssna på
henne för att han får betalt. Alla är vi där för att köpa produkten,
samtidigt som Marilyn bär på ett närhetsbehov som är avgrundsdjupt. Som alla
pjäser som vill spränga sönder berättandet finns det alltid en risk att
ballongen spricker och bara blir till luft. Men Marilynpassionen håller hela
vägen ut.