Dansen står stark i Malmö, kan man tro och hoppas. Här finns Skånes dansteater
som firat sina femton år med en säsong full av extraordinära upplevelser.
På Dansstationen kan publiken se gästspel från när och fjärran och
i undervegetationen ges danskollektivet Rörelsen som sedan några år tillbaka
har sin fasta bas i Mazettihuset.
Eller – fast och fast. När vinden vänder tycks inga fasta värden gälla, allra
minst verksamhetsbidrag och lokaler. Kollektivet har inte motsvarat förväntningarna,
menar Region Skånes kulturförvaltning som liksom Statens kulturråd
vill fördela anslagen till andra aktörer i framtiden.
Rätt eller fel är svårt att avgöra, innan bidragsgivarna redovisar alternativen.
Klart är däremot att Rörelsen lämnat sitt avtryck i regionen, inte
minst genom den årliga scenkonstfestivalen som tidigare gick under namnet
Chicken Soup. Också i år serveras scenkonst i Rörelsens namn, om än i en
tunnare tappning än vi vant oss vid och med få av kollektivets egna medlemmar
på scenen.
I stället är det unga och oprövade förmågor som släpps fram i ett rappt program
där inget inslag överstiger tio minuter. Rattle som rimmar på battle är
ledordet, ett rassel som från skallerormens svans eller barnets skallra.
Stora frågor prövas, som: ”vad är viktigt att dansa om just nu? Vilket är framtidens
sätt att röra sig? När är rörelse makt?” Tanken är att vi ska ”skakas
av och an i rörelser och uttryck vi aldrig vågat oss nära”. Och det låter
ju lovande och bra, men i praktiken ger festivalens första dag få svar och
än färre omskakande upplevelser.
Inte minst formatet är för kort för de unga aktörerna att hantera. Mer än en ansats
blir det sällan, som i Tilda Henrikssons och Erika Pekula Petterssons annars
finurliga ”Nelumbo” eller Jessica Sandbloms undanglidande ”Enter the Void”.
Attityden är överlag förvånande försiktig förhandsreklamen till trots och
jag längtar efter något som på allvar sticker ut och sätter det prydliga konceptet
i rörelse.
Lysande undantag ges förstås, som när Torbjörn Stenberg gör ”Tuonelas svan” i
hög hatt och en ström av visuellt vatten. Eller när Ingrid Rosberg kombinerar
sina två yrken, dansare och byggnadsarbetare, i en ömsint pas de deux
med en slagborr tryckt mot bröstet. Originellt och annorlunda, men som helhet
känns festivalens första dag som en väl enkel lösning.