Vi har hållit på med det här sen i fjol, förklarar Whitney Houston en stund in i torsdagskvällens konsert. Ibland får vi ledigt och då åker vi hem till våra familjer, fortsätter hon längtansfullt.

Det märks att Whitney hellre varit någon annanstans än på Forums scen den här kvällen: lojt och planlöst promenerar hon fram och tillbaka över scenen. De upprepade ömhetsbetygelserna mot publiken låter bara som läpparnas bekännelse. De flesta är kvinnor, många i min ålder: vi som var i tryckaråldern då åttiotalsplattorna kom. På raden framför mig sitter två uppspelta, uppklädda väninnor och tummar på sina 900-kronorsbiljetter. Under de dryga tre timmarna - förutom Whitney får vi två förband - sjunker de sorgset ihop i stolarna.

Det har skrivits mycket om hennes röstproblem och dessvärre kvarstår de i Köpenhamn - sångerna levereras från hårt pressade stämband och flera toner hoppar hon helt enkelt över. Det är inte populärt hos publiken som riktar både gap och busvisslingar mot scenen. "You're pissing me off now", varnar Whitney vid ett tillfälle. När någon i publiken uppmanar henne att sjunga istället för att prata kommer ett vasst "You don't like me talking? Well, you know what you can do", och så viftar hon mot dörrarna. Då har publikflykten redan hållit på ett tag.

Om det är en tillfällig halsinfektion eller ett permanent tillstånd - gissningsvis förorsakat av Whitneys dokumenterat nerknarkade nollnoll-tal - har jag förstås ingen aning om, men att hennes röst bytt karaktär är uppenbart. Kanske är det därför hon står och peppar i nästan en minut innan hon vågar sig på den höga tonen i "I Will Always Love You". Det går sådär, och då är det ändå i en betydligt lägre tonart än på de gamla inspelningarna.

Här finns några bra ögonblick, visserligen för få och för korta: den mäktigt stegrande "My love is your love" är som gjord för att sjungas live och Donny Hathaways "A Song for You" låter inledningsvis fantastiskt: tyvärr avbryter hon redan efter första versen och övergår i en pladdrig Michael Jackson-hyllning istället.

Det är mycket som inte funkar den här kvällen, men jag ser främst ett huvudproblem med Whitney årgång 2010: att repertoaren satts ihop utifrån ett greatest hits-koncept med material hon inte längre kan, eller för den delen verkar vilja, leverera. Det är ingen slump att det senare, sångmässigt mindre yviga materialet låter bättre: extranumret "Million Dollar Bill" från senaste plattan är helt okej. Fast då är det så dags, för Forum är redan halvtomt.