Fem i sju var publiken ungefär åtta personer stor. Och luften var så
genomfuktig att den som ville tända en cigarett verkade behöva en eldkastare.
”Invigning är invigning”, sa tjejen vid entrén och log. Så ”Tjo va’ de
viftar!”-gänget körde igång och se, efter ett tag var vi i alla fall runt
hundra stycken på stentrapporna. Anständigt.
Detta var ju också den givna starten på Malmös musiksommar – en stor hög
lokala artister i en rad cirka hundra år gamla (arbetar)visor från stan.
Upplägget följde naturligtvis också ”Tjo va’ de viftar!”-albumet, samma
låtar spelade utifrån samma arrangemang. Det räckte långt och en ”ny” visa
fick vi, ”Mirakelmannen”, levererad av Lars Linkan Lindkvist med tokrolig
text och 30-talets typiskt struttiga bonnajazz.
Låtarna lirades med oborstad elegans och en klart folkmusikalisk atmosfär. Små
missar i texter och låtstarter spelade ingen roll, mer irriterande och snålt
var det att nästan alla artisterna presenterades med bara förnamnen. Fast
när Mikael kom, mannen som vi alla känner, då var han plötsligt
vördnadsfullt nog även ”Wiehe”.
Vissa av sångarna kunde gärna sagt lite mer om sina texter, som en ser-vice
till publiken. Här finns ju en massa äldre ord och sammanhang och greppar
man inte dem begriper man inte alls vad låtarna handlar om. Vad betyder det
att ”ha nåt breve” och att ”bors-ta opp sej”, till exempel?
Kul med svänget och alla de många musikstilarna: ska, cajun, irländskt, med
mera. I det här härliga mischmaschet (betyder ungefär ”blandning, mix”)
passar en artist som klarinettisten Dan Gisen Malmquist in överallt och han
visade det.
Emil Jensen hade sett till att få en tramporgel inbaxad på scenen för sin
ballad om Amalthea-männen, berömvärt, Paul Bocciolone Strandberg blåste
bastuba och mot slutet fettades det hela upp med flera blåsare. Nadin Al
Khalidis saz och sångsätt gav en fräck arabisk touch till några nummer. Som
Miriam Aïda hanterar ”Borsta opp sej” borde hon testa att göra en ren
reggaeplatta och duon Sköna bönors hela vägen-stämsång i ”Tjänarinnornas
visa” satt som en smäck. Ingrid Savbrant tillförde en dos tryckmättad
rockattityd.
Se nu bara till att göra om det här, hela gänget. Ge Malmöborna en ny chans.
Gärna inomhus.
Bäst: Bra drag
Draget mot slutet i ”Borsta opp sej”, ”Ingeborg från Backarna”, ”Fiaskobanken”
och ”Baltirullan” och den lekfulla proffsigheten och musikaliteten i
alltihop.
Sämst: Vädret
Hindrade det hela från att bli en folkfest, och den betydligt mindre
katastrofen att texterna inte alltid fick den presentation publiken skulle
behövt.