Det finns grovt räknat två sorters farser: svängdörrsfars och förväxlingsfars.
”Spanska flugan” hör till den senare typen och har hängt med i nästan hundra
år. Det handlar dessutom om moralpanik, hyckleri och lik i garderoben (dock
endast bildligt talat, det här är ingen pusseldeckare, intrigens hemligheter
ligger öppna från första stund).
Flugan kläcktes i Berlin 1913. Upphovsmännen var ett radarpar i
nöjesbranschen, herrar Arnold och Bach, som visat sig populära och
publikdragande och därför blivit efterhängsna.
Berlin för hundra sen kan lätt jämföras med Kalmar på 1950-talet och,
tydligen, med Malmö av idag. Det skrattas åt samma saker då som nu. Den här
versionen har alltså vandrat från Småland (över Stockholm) och söderut på
ett par år. Underhållningsvärdet har väl ansetts tillräckligt och
rollbesättningen gångbar. Och stavar man ”spansk” med dansbandsgenrens z är
ju den humoristiska vinklingen oemotståndlig.
En sån här fluga är ingen geting. Den sticker inte, den bara surrar, surrar
mekaniskt. Ofarligt, stereotypt. ”Zpanska flugan” erbjuder trygghetsteater,
en underhållningsrit vi deltagit i förut, något som inte får utmana. Kanske
har det genomförts skärpning i atmosfären: inslag som en gång på sin höjd
var frivola är numera vulgärt formulerade.
De kvaliteter som föreställningen ändå har hänger helt samman med
enskilda rollprestationer. Man kan nämna Peter Dalles senapsfabrikör, ett
koleriskt brushuvud, Suzanne Reuters strama moralmadam och Per Andersson som
karikerad friare från Vilhelminas fjällvärld, eller kanske från en helt
annan planet. Maskineriet är välsmort, yrkesskicklighet saknas inte i
ensemblen. Men därutöver är inte mycket att hämta.