Svansjön med Ryska Statsbaletten
Malmö Arena, 10/9
Det var en gång en svan. Det var en gång en prins. Det var en gång en annan
svan och den var svart. Mellan dessa tre, magnetiska poler tecknar sig
legenden om ”Svansjön”. Ett triangeldrama med ett slut som varierar med
koreograferna, från lyckligt till dödsdömt. Ett drama om prinsen som blir
förälskad i en förtrollad svankvinna. Ett drama om kärleken när den slår
fel, när den klyvs av en svart förgörare.
I helgen landade Ryska Statsbaletten på Malmö Arena, en svår lokal för
ändamålet med begränsad sikt och en högtalarstyrd ljudbild. Och det är ett
anonymt sällskap som anländer, utan vare sig programblad eller
pressmaterial, varför solisterna förblir namnlösa. Tekniken utstrålar
perfektion. Viatcheslav Gordejevs koreografi rymmer inte några
överraskningar, mer än att prinsen och hans svanflickor får glida in och ut
ur sina solopartier, nästan modigt långsamt.
Svansjön är här ljudet från tjugo ballerinor när de doppar fötterna i det
stora scenrummet. En blåtonad scenografi med mörk skog och kaveldun i
vattenbrynet. Brutna ackord från en harpa. En prillig narr som säger hej
till publiken och en svartsminkad trollkarl med tuppkam av guld.
Tjajkovskijs berömda soundtrack. Ryska Statsbaletten låter bli att laborera
med dekor och kostym, utan gör en publikvänlig version som hämtad ur en
historiebok.
Berättelsens undersida representeras av den svarta svanens begär. I baletten
blir hon däremot sällan farlig på riktigt. Istället är hon farlig utan
avsikt, med ett förljuget kroppsideal, med sin vadderade dröm i tyll och
fjäder och sitt tomma ansiktsuttryck. Hon är ihopsnörd och full av smärta
som döljs bakom puder – såsom Darren Aronofsky visade i filmen Black Swan
(2010). Detta trauma har den moderna dansen bearbetat i en uppsjö
tolkningar, där Cullbergbalettens uppstudsiga version av Mats Ek (1987) är
en milstolpe. Ryska Statsbaletten förvaltar däremot en konserverad
föreställning om att varje ung flicka måste tukta sin kropp för att glänsa.
Hon blir ett offer utan vikt, som snurras eller bärs upp av den muskulöse
prinsen. Som i sin tur får hälla sin kropp i avslöjande trikåer.
Det mytiska stoffet i sagan går förstås att förlora sig i ändå. Vi kan tycka
att det är vackert och fantastiskt, som en utställning på Glyptoteket. Men
det intressanta med en traditionsenlig Svansjön av idag är att betrakta den
just som en historisk spegling, med problematiska reflexer som fortsätter
att inspirera våra samtida konstnärer.