Tillbaka till småflicksdrömmen

SVANSJÖN
Musik: Pjotr Tjajkovskij.
Koreografi: Natalia Conus efter Marius Petipa och Lev Ivanov.
Iscensättning: Eva Nissen, Brendan Collins. Scenografi: Henry Bardon.
Kostym: David Walker. Ljus: Ola Norlén.
Dirigent: Graham Bond. Helsingborgs symfoniorkester. Kungliga baletten.
Malmö Opera, 23.2

Så vad gör vi med dem, kulturhistoriens alla behag­sjuka flickor som kröker halsen för att bli valda? Som tvingas levda snöpta för alltid, om de inte lyckas väcka en mans kärlek? Som väntar på havets botten, i glaskistor och vid kalla sjöar på att han ska se och välja just henne, så att livet äntligen kan börja.

Vad som vanligen görs är förstås en twist eller två. En modernisering och en lek med schablonerna som i Benke Rydmans uppsättning av Svansjön på Dansens hus i Stockholm i vintras. Vid sjön svanflickor, drogade av hallicken Rothbart, fast i prostitutionen i väntan på att någon, kanske samhället, ska se dem och lösa dem ur förtrollningen.

Fortfarande kvinnor, väntande på att bli valda men skildrade med en blick som erkänner problematiken i rollfördelningen och använder sagans stereo­typer för att synliggöra något angeläget. Mer från sidan, mindre explicit men lika vaket, närmar sig koreo­grafen Kajsa Giertz verket i sin version, där prinsen lyfts fram och intar huvudrollen.

I sig härbärgerar han inte bara en man som väljer, utan också en svan som längtar efter att fly fältet, undan alla val. Roller dupliceras, könsgränser överskrids och vi blir alla svanen, blir alla prinsen. Ett ”hen” av allmängiltiga tonårstvivel och en aspekt på kronans och vuxenlivets förbannelse som är nog så aktuell just i dag.

Gnället från klassikerkramarna har vid det här laget praktiskt taget tystnat, det är så här vi vant oss vid att se ikonerna stöpas om och utvecklas numera. Den klassiska baletten är överlag en raritet och när Kungliga baletten i Stockholm gästar Malmö med sin in i minsta detalj originaltrogna Svansjön är tillfället unikt.

Och samtidigt, av allt att döma, så efterlängtat. Sällan har Operans salong varit så fullbokad som under dessa tre dagar och i foajén trippar småflickor runt i tyllkjolar, i väntan på att få tillgång till den gulnade popup-sagoboken.

Föreställningen försöker i allt väsentligt efterlikna Natalia Conus version från 1964, som i sin tur är en respektfull reflektion av Marius Petipas och Lev Ivanovs epokgörande upplaga från 1895. Resultatet är professionellt in i minsta detalj och samtidigt påtagligt musealt med sina patinerade tablåer och perfekt drillade entréer.

Dansarna är utmärkta och musiken vacker, förstås. Inte minst Gina Tse briljerar i sin dubbelroll, framförallt som den svarta svanen som utmanar prinsen och egensinnigt sträcker nacken. För att omedelbart straffas i denna tillrättalagda version för småflicksdrömmar, där den som väntar på något gott inte väntar förgäves utan vinner både prinsen och den perfekta kvinnokroppen.