Salò
Koncept och regi: SIGNA – Signa & Arthur Köstler, Thomas Bo Nilsson. Med 32
medverkande.
Republique, Köpenhamn 29.1
Interaktiv dygnetruntteater baserad på en film som brukar beskrivas som den
mest obehagliga som gjorts. Det låter näst intill outhärdligt. Men vill du
besöka villa Salò, på Krusevej i Köpenhamn, behöver du inte oroa dig för att
du ska bli indragen i ett sadistiskt kaos som du inte har kontroll över.
Fyra högt uppsatta män har abonnerat madam Vaccaris bordell för att under åtta
veckor leva ut sina fantasier om makt genom sex och våld. Fyra madamer
assisterar, sex jungfrur passar upp, och sex vakter – som går under
benämningen "fuckers" – utför kränkningarna av de tolv "barnen"; förslavade
människospillror i tjugoårsåldern.
SIGNA följer Pasolinis film mycket tätt – till och med herremännens utseende
är kalkerat på förlagan. De fyra veckor då huset är öppet för besök följer
de så kallade cirklar som utgör grunden i Pasolinis film. För herremännen är
alla människor ting. Deras maktutövande är rent – vilket på ett sätt gör det
lättare att distansera sig från än om det varit grumligt.
Filmen framkallar en hel del äckel och med kiss och smisk finns det ett mått
av den varan i villa Salò också. Men det sexuella våldet är (åtminstone ännu
så länge) inte speciellt explicit och några uppenbara snuskhumrar träffar
jag inte på bland besökarna. Istället präglas upplevelsen av – trevlighet.
För som besökare spelar du rollen av inbjuden gäst i den omsorgsfullt inredda
villan. Du får ett färgat band som visar vilken grupp som ska ta hand om dig
– själv hamnar jag bland hushållspersonalen som bjuder in mig att hjälpa
till med matlagningen. I en paus småpratar vi i det lilla rummet bakom köket
om våra liv och deras absurda tillvaro.
Alla i huset är mycket måna om gästerna. När jag vid ett tillfälle går runt
mellan rummen utan att riktigt veta vart jag ska ta vägen dröjer det inte
länge förrän en av vakterna bjuder med mig ner till deras trånga logement.
Där bjuder han på sprit och frågar mig om jag föredrar lite eller mycket
pubeshår medan två andra vakter vattentorterar och våldtar en av de unga
pojkarna utan att bry sig nämnvärt om mig.
Och då ser jag för ett ögonblick mig själv och de andra besökarna utifrån. Vi
som gärna spelar med för att få vara med om en spännande kulturupplevelse.
Som ritar med barnen uppe i deras rum, skålar med herrarna under
ceremonierna de iscensätter och skrattar med madamerna när de berättar
snuskiga historier. Jag ser hur vi alla hjälps åt att normalisera
situationen. Och ur trevligheten växer till slut ett obehag som snarare är
stillsamt än chockerande.
"Varifrån kommer barnen", frågar jag vakten. "Det vet du väl", svarar han.
"Läser du inte tidningen?" Jag svarar inte på det, utan tackar för titten
och går vidare till ett annat rum.