Teater "Tre systrar"
Av Anton Tjechov.
Regi: Anu Saari.
Medverkande: Marianne Vassbotn Klasson, Agnes Forstenberg, Elin Roslund,
Kristoffer Berglund, Jenny M Jensen, Robert Noack, Angelica Rad, Emelie
Wallberg, Kardo Razzazi, John Lalér, Johan Stavring, Edvin Bredefeldt, Sven
Boräng (Teaterhögskolans avgångselever).
Scenografi/ljus: Jan Michelsen. Kostym: Eva Hedblom.
Bryggeriteatern, Malmö. 17.3
Under Bosnienkriget intervjuade jag en 17-årig flicka som just vunnit en
skönhetstävling i det belägrade Sarajevo, Miss Occupied Sarajevo.
Det var tristessen i den inneslutna staden hon berättade om: ingen ny musik,
ingen shopping, inga resor till havet, inget uteliv, långa kvällar hemma med
makaroner och gammalt smink, en grå oändlighet.
Det är den känslan Anton Tjechovs klassiker "Tre systrar"
förmedlar. Olga, Masja och Irina är instängda i ett mediokert landsortsliv,
fast i den ryska provinsstad där deras nu avlidne far har tjänstgjort som
brigadchef. De lever för och i drömmen om att snart, snart få flytta till
Moskva; det stora, riktiga, fria och meningsfulla livet. Men drömmen lakas
ur, bleknar som färgen i en hårt tvättad t-shirt.
När avgångseleverna vid Teaterhögskolan i Malmö nu sätter upp "Tre
systrar" har de ryska generalsdöttrarna och deras umgängeskrets av
landsortsofficerare blivit ett kompisgäng i svensk nutid och det är fixerade
roll- och relationsmönster snarare än geografisk förvisning som får
fantasierna om ett större liv att tyna bort.
När föreställningen börjar är livet en fest - tårta och tequila - om än redan
på väg att bli en smula bakfylleglåmigt. När föreställningen är över är
livet en grå filt; resignation och gemensam ensamhet.
Regissören Anu Saari har utan att göra alltför mycket våld på originalmodellen
- uppsättningen är, trots uppdateringarna, överraskande texttrogen - tagit
fram en Tjechov skräddarsydd för en ensemble av unga skådespelare där alla
ska ha någorlunda lika chanser att visa upp sig, så som de bör vara i en
slutproduktion på en teaterskola.
Det är gruppen, snarare än enskilda individer, som spelar huvudrollen här. Det
är gruppen, snarare än individerna, som genomgår en psykologisk utveckling.
Skådepelarna ges i gengäld goda möjligheter att mejsla ut sina rollfigurers
grundläggande förhållningssätt till livet och varandra. Det gör de på ett
både tekniskt säkert och emotionellt energiskt sätt. Ensemblen är också sin
egen teaterorkester och skapar ett litet fint sorgset, ironiskt soundtrack.
Det här är, trots den mörknande melankolin, en uppsättning som gör en upprymd.
Satsningen, entusiasmen, nivån, påminnelsen om att teater kan vara så mycket
och så kul.
Jag känner mig rätt säker på att de här tretton skådepelarna alla kommer att
lyckas ta sig till sina drömmars Moskva, var det nu än ligger.