Starta apotek, öppna resebyrå, ge ut sin egen valuta. Spela teater. Och, inte
att förglömma, att på smartast möjliga sätt påverka den allmänna debatten.
Teaterrepubliken har sin agenda klar. Har haft sedan starten 2009.
– Vi vill ge publiken verktyg att avkoda det som händer, nyheter som
presenteras. Vem är det som vill något och varför? Varför nu? Vems sanning
är det som vi får ta del av? säger Jens Peter Karlsson, dramatiker, regissör
och producent på Teaterrepubliken.
Strategin har än så länge fallit väl ut. Kritikerna har kallat gruppen från
Malmö ”förnyare av den politiska teatern”. Inte minst för ensemblens sätt
att göra teater av dagsaktuella politiska skeenden.
– Ändå tycker jag att teatern ligger efter många andra konstarter i detta. Vi
är inte så snabba.
Gruppen håller just på att säkra sin finansiering för 2012. Inom satsningen
”Realistisk, realistiskare, realistiskast” ska tre olika projekt
förverkligas. Självklart med både snackis- och skandalpotential.
Det första är en nyskriven pjäs om Sverigedemokraternas
ledare Jimmie Åkesson. I föreställningen – som än så länge bara finns i Jens
Peter Karlssons anteckningsblock – får åskådaren möta den åldrade Jimmie
Åkesson, som ser tillbaka på valrörelsen 2014.
– Det finns en beröringsskräck inför Sverigedemokraterna. Det behövs att
teatern ger sig in i den debatten, säger Jens Peter Karlsson.
Men att göra teater av verkliga personer – är det etiskt? Hur tänkte ni?
– Jag tror att det kommer att stå väldigt klart för publiken att det inte rör
sig om den verklige Jimmie Åkesson.
I den andra premiären tar skådespelaren och regissören Anna Rydén en offentlig
och utdragen hämnd på sin tidigare pojkvän, enligt ansökan ”en framstående
teaterchef i Sverige”. ”Hata NN” heter föreställningen än så länge.
– Men namnet kommer att offentliggöras till hösten, säger Jens Peter Karlsson.
I en obetalbar formulering – den återfinns i gruppens bidragsansökan till
Region Skåne – berättar de om syftet med just denna uppsättning. ”Främst
vill vi få Anna Rydén att må bättre på bekostnad av NN, och dela denna
upplevelse av återupprättelse med vår publik.”
Det tredje av teatergruppens projekt för 2012 kallas ”Massmedial
vågsurf –en happening”. I korthet handlar det om att skapa nyheter, göra
sådant som får medialt genomslag.
Gruppen har haft betydande framgång med det så här långt: att ge ut en egen
valuta, att starta resebyrå, att sätta biljettpriser utifrån folks inkomst
(fast tvärtom, rikast betalar minst) har gett uppmärksamhet, skapat debatt
och marknadsfört teatern.
Under 2012 vill gruppen ta över en kvartersbutik i Malmö några dagar, samt
lämna anbud på att få driva tågtrafiken över Öresundsbron.
Den 20 december tjuvstartade förresten vågsurfen, när Teaterrepubliken
deklarerade att de var villiga att verka i vilken skånsk kommun som helst –
bara de fick de 250 000 kronor som återstod för att säkra årets program (och
som de nekats av Malmö stad).
– Vi söker projekt som kan leva utanför scenrummet. Sådant som kan
diskuteras, som gör att publiken har funderat innan de ser föreställningen,
säger Jens Peter Karlsson.
Att ta upp verkligheten på scen kan göras på många sätt. Det kan handla om
uppsättningar som Lars Noréns ”7:3”, där verkliga brottslingar spelade ”sig
själva”.
Eller så kan teatern låta amatörer ta plats och berätta om sina liv, något som
den tyska gruppen Rimini Protokoll gjort med bland andra egyptiska
böneutopare.
En annan möjlighet är att låta medierna bli en medspelare i verket, som när
Malmögruppen Institutets sadomasochistiska skräckuppsättning ”Romarriket
föds i blod” genererade nationell uppmärksamhet 2008.
– Det här är en gräns som teatern utmanat väldigt
länge. Men Teaterrepubliken har hittat ett eget spår. De sätter fingret på
frågor som är aktuella, drar saker till sin yttersta konsekvens. Som till
exempel avregleringen av apoteken, säger teaterforskaren Rikard Hoogland vid
Stockholms universitet.
Inom bild- och performancekonsten finns många exempel på den typen av aktioner
som Teaterrepubliken arbetar med. Några konstnärer har utropat egna stater
(Lars Vilks fiktiva land Ladonien) eller provocerat med aktioner som Anna
Odells ”Kvinna, okänd 2009-349701”.
Gemensamt för aktionerna är gränslösheten, att göra verkligheten
till medspelare i verket.
– Man vill förflytta teaterhändelsen ut i andra medier och sammanhang. Vilket
ofta fungerar: det som görs i konsten tas direkt upp i bloggvärlden och
debatteras idag, säger Jörgen Dahlqvist, regissör och prefekt på
Teaterhögskolan.
Han menar att teatern – en del av den åtminstone – blivit mer politisk på
senare år. Fast inte på något 1970-talsmässigt, plakatpolitiskt sätt.
– Man vill lyfta fram de ömma punkterna, säga ”är inte det här något vi alla
borde prata om”. Utan att exakt berätta vad man ska göra, säger Jörgen
Dahlqvist.
Rikard Hoogland ser en annan, större förändring vid horisonten. En som handlar
om förhållandet till publiken.
– Det är inte säkert att den traditionella formen, med en publik som passivt
sitter och tar emot, kommer att vara gångbar som huvudintryck av teater.
Många inom teatern känner ett behov av att hitta andra vägar till publiken.