Teatervärld på jakt

Nyckelknippan är stor och tung. På ringen hänger blanka mässingsklumpar med rumsnummer, nötta av gäster som varit här före mig. Knippan är det enda jag får med mig in i hissen i den luftiga foajén på Hotel Astoria, det trestjärniga med designprofil bakom Hovedbanegården.

Jag har just gjort entré i brasilianskan Lola Arias dokuteaterföreställning, ”Hotel Chambermaids”. Det är sent i augusti. På den svenska sidan av Sundet brusar Malmöfestivalen och här, på den danska, pågår en internationell scenkonstfestival. Inne i den tysta hotellkorridoren vandrar publiken runt enligt en bestämd ordning; rum 301, rum 302, rum 303, utan att mötas. Bakom varje ny dörr öppnar sig en personlig berättelse ur hotellets städstab, med fotografier, ljudfiler, filmklipp och brev som rekvisita. En ung polska fångar uppmärksamhet med dova knackningar inifrån en tevemonitor. Genom rutan redogör hon för hur många minuter det får ta att städa ett rum. Säger att hennes händer spricker av rengöringsmedlet. Jag får veta att en del hotellgäster anstränger sig för att demonstrera sin makt. Här glöms kondomer en masse och sexleksaker som av en händelse. En gång hade en man släppt en lort på mattan.

När jag lämnar det sista rummet möts jag upp av en av städarna. Han visar mig ner i källaren, där han och kollegorna byter om. Lukten av instängdhet och fukt slår emot oss, ingen design i sikte. Han visar mig ut genom en bakdörr, vi nickar till varand­ra: ”Bye. Have a nice life”.

”Hotel Chambermaids” presenterades på Metropolisbiennalen, en festival som iscensätter staden som gränsöverskridande teater och installation. Lola Arias verk är på flera sätt representativt för biennalens strävan att skapa platsspecifik och samtidskonfronterande scenkonst. Föreställningen involverade en känd plats och laddade den med nya innebörder. Den påverkade besökarens blick, men inte bara på staden. Den utvecklade också en ny förståelse för scenkons­tens radikala potential, framför allt väjde den inte för ett klassperspektiv. Men att föreställningens kvardröjande verkan är så stark har också en annan orsak: Lola Arias dramatiska driv balanserar skickligt mellan att å ena sidan kräva publikens deltagande, å andra sidan visa respekt för besökarnas integritet.

Liksom inom andra konstformer talas det i teaterkretsar just nu mycket om verklighet och fiktion. Under 2011 har föreställningar som leker med gränserna pågått i olika skepnader i Malmö. Ett uppmärksammat exempel är Teaterrepubliken som ser medierna som en vidgad arena för sitt scenkonstnärliga arbete. I ”Teater­republiken får barn” prövade August Lindmark en ny blandform av teater och journalistik, som fick genomslag ända in i Studio Ett i P1.

I ”En makro­ekonomisk kärlekshistoria” lanserade gruppen sin egen valuta, publiker, med ambitionen att höja värdet på den egna arbetsinsatsen. Men det mest spännande tillhör kanske ändå framtiden, där Jimmie Åkesson planeras att bli föremål för en ny pjäs. Repetitionsarbetet har inte ens börjat, men föreställningen är redan omsusad i medierna.

Att bearbeta gränser sker också strikt fysiskt genom att dans, performance och nycirkus gör allt större anspråk på teaterscenen. Men rent faktiskt började teateråret i Malmö entomologiskt, med en insekt på väggen. I isländska Teater Vesturports koncept av Franz Kafkas ”Förvandlingen” vändes Hipps stora scenrum på ända. Gregor Samsa tolkades av en klättrande, hängande och till synes utom sig Mattias Lech, i en föreställning som får representera det här årets absolut vackraste slutscen, men också det skönaste soundtracket signerat Nick Cave. Kajsa Giertz stöpte med ”Kung Oidipus” samma rum i ett gultonat undergångsljus och tolkade myten i en serie symbolstarka och fysiskt laddade tablåer.

Lindy Larsson krummade fram som en blek och avklädd siare, ensemblen agerade ylande vålnader och kvar av den timslånga före­ställningen dröjer sig ett sceneri av mörk skärskådan. Skillinge teater samverkade i somras med Skånes dansteater i Kristina Lugns ”Rut och Ragnar”, varpå nya skikt i det drastiska skilsmässodramat avtecknade sig. Inte det mest helgjutna försöket att integrera dramatisk teater med modern dans, likväl är samarbetet ett tecken i tiden.

Och på den feministiska arenan ligger det inte heller stilla: Liv Strömqvists serier i scenisk attack på Intiman kontrasterades mot Teater Mutations klaustrofobiska offerpjäs ”Styckmord” i Jelinek-anda på Inkonst. Men viktigast i egenskap av expressiv genusdebattör förblev Potatopotatos rusiga plakatteater, ”Historia A”, där frånvaron av kvinnor i svenska läromedel i historia översattes till frustande närvaro.

Därtill tog det gångna teateråret triss i monologer. Nils Peder Holm tänjde kropp och röst i sin egen­sinniga hyllning till existensen, ”Livet – en bruksanvisning”. I Skåneklassikern ”Den komiska tragedin” fyllde Henrik Svalander Hipps innergård med en teatral energi som kunde få den allra kärvaste recensenten att rodna. Men framför allt måste Petra Franssons tolkning av Elfriede Jelineks ”Rosamunde” på Avdelning 14/Teatr Weimar lyftas fram i strålkastarskenet: en gnistrande intelligent skådespelarprestation, som elegant som ett svanhopp överbryggade avståndet mellan tanke och kropp.

Teaterns vilja att bryta sig ur sin form och norm är en modernistisk ambition, som just nu luftas både på institutionsnivå och bland våra fria grupper. Den brännande frågan handlar sedan om vilka som tillåts bryta sig loss; om huruvida teatern förmår lösgöra sig från ett dominerande medelklassperspektiv.

I ”Hotel Chambermaids” fick en ansiktslös yrkesgrupp spela den meningsbärande huvudrollen. I det avseendet är Lola Arias poetiskt kärva och maktkritiska föreställning 2011 års teatersolitär.