Alceste, Den Kgl Opera, Gamle scene
Libretto: Ranieri Calzabigi, fransk version Marie Leblanc Roillet,
efter Euripides.
Musik: Christoph Willibald Gluck.
Regi: Christof Loy.
Dirigent: Lars Ulrik Mortensen.
I rollerna: Mireille Delunsch, Gregory Kunde m fl.
Premiär: 17.1.
Christoph Willibald Gluck ”reformerade” på 1700-talet operakonsten. Därför
karakteriseras hans verk ibland utifrån vad de inte är – virtuosa, ytliga
uppvisningar – snarare än utifrån vad de egentligen strävade att vara: ädel
enfald och stilla storhet, för att använda nyklassicismens välkända slogan.
Det var en viktig nystart och öppnade för psykologisk trovärdighet och
seriös anda. Ändå förblev stoffområdet detsamma som för den tidigare
barockoperan: antik mytologi.
Så även alltså i ”Alceste”, efter Euripides drama, nu för första gången spelad
av Den Kgl Opera.
Den moderna Händel- och Gluckreceptionen handlade länge om att,
bildligt talat, se Drottningholmsteatern som ideal. Musikaliskt är detta
fortfarande giltigt: Concerto Copenhagen och Lars Ulrik Mortensen har på
många vis, med sitt historiskt informerade musicerande, huvudrollen i
föreställningen, speglande just psykologin och relationerna mellan
kungaparet Alceste-Admète.
Mireille Delunsch och Gregory Kunde gör rutinerade insatser i stigande kurva
under premiärkvällen. Kunde reste sig (från en ostadig början) till
temperamentsfull förtvivlan i slutet, när han fått slipsen av sig, och
Delunsch nådde allt djupare in i Alcestes dystra ädelhet.
Regissörerna följer numera andra signaler än musikerna. Och det står klart:
Glucks dramatiska metod innebär en uppenbar risk att bli stel och
statuarisk. Något måste göras. Men vad? Den scenografiska utgångspunkten, en
hög vit vägg med insyn i en inre sängkammare, lämnar ingen ledtråd.
Christof Loy riktar blicken mot kören – en barngeneration som
representerar både kungafamiljen och folket. Den mäktiga operakören skuttar
kring, som hämtad från Ruskaby skola, där kungen liknar rektorn, och samlar
inte så få löjlighetspoäng på sin väg genom de, som kontrast, höggradigt
imponerande körsatserna, där tonsättaren satt in allt vad han hade av
numinös bävan och sakral nobless.
Men regigreppet har sina positiva poänger dessutom: vi kommer närmare en
psykologisk förklaring, giltig hitom Euripides och Glucks koncept. Fast mer
som en idé att pröva än som hållfast och lättavläsbar lösning. Man kan säga
att det nu är två operor som utspelar sig: Glucks och Loys.