”Vi är ett parti på uppgång, och det märks när man åker runt i landet ...
Överallt bekräftas känslan av att vi är på väg mot någonting stort.”
Det är den ljusa bild partiledaren Jimmie Åkesson målar när han utvärderar
Sverigedemokraternas gångna år i sitt nyhetsbrev.
Det stora som ska hända är förstås att de 2010 som första parti någonsin med
rötter i nazismen tar plats i den svenska riksdagen.
Det är långt ifrån klart att de lyckas.
På pappret ser det förstås bra ut. Bakom sig har partiet 20 år av obruten
framgång. De 1 118 röster man fick 1988 har undan för undan vuxit till 162
463. Idag har SD mandat i varannan svensk kommun och en kassa fylld med
fräscha partistödsmiljoner. Här finns rutin, skolade aktivister och numera
också viss erfarenhet av politiska församlingar.
Inför förra valet hävde dessutom flera tidningar sitt annonsförbud mot SD och
etablerade politiker debatterade med företrädare för partiet. Efter valet
har det rullat på. Stora partier har ställt upp i tv-debatter och Ekot
släppte in Åkesson i en lång utfrågning. Nu guppar partiets opinionssiffror
kring de magiska fyra procenten i mätning på mätning.
Att det framförallt är Sverigedemokraternas paradfråga – avskyn mot invandring
och mångkultur i allmänhet och muslimer och islam i synnerhet – som
attraherar är nog helt klart. Medan en förkrossande majoritet av väljarna
överlag tycker att det är en ganska oviktig fråga, i alla fall om man jämför
med vård, skola, skatter eller till och med energipolitik, så är
invandringen den viktigaste frågan för SD-väljarna, följd av brott och
straff.
I centrum för SD:s idévärld står familjen, fäderneslandet och nationen – det
infödda folket – vars goda värderingar, språk och religion sedan årtionden
hotas av moraliskt förfall, kriminalitet, fusk, flum och EU-byråkrater, men
framförallt av ”massinvandring” från muslimska länder. Eller med Jimmie
Åkessons egna ord: ”Den omfattande muslimska invandringen till Sverige har
bevisligen lett till etniska enklaver, sociala problem, kriminalitet och
ökad svenskfientlighet och antisemitism. Utöver otryggheten detta medför så
kostar det givetvis svenska skattebetalare åtskilliga miljarder i
skattekronor” (Dagens Nyheter 26 januari 2008).
Dessa hot lovar SD att mota tillbaka genom att stänga gränserna så gott det
går och kasta ut så många invandrare som möjligt, genom mer historia i
skolan, utträde ur EU, längre straff och fler poliser. Ja, när mindre
oroligheter utbröt i Rosengård för en tid sedan ville Åkesson bussa
nationella insatsstyrkan, beväpnad med sina k-pistar och prickskyttegevär
får man förmoda, på stenkastarna.
Det är en klassisk reaktionär hållning, som spelar på och driver fram rädsla
hos människor. Man skriver om sociala problem till disciplinära eller
moraliska problem och man önskar på ett nästan rörande sätt tillbaka ett
inbillat ”folkhem” av homogenitet, solidaritet och samförstånd.
Kärnfrågorna och folkhemsretoriken – som man strösslar rikligt med –
kombineras dock med ett i stora stycken allmänborgerligt program. SD är
bland annat motståndare till fastighetsskatt och förmögenhetsskatt. Eftersom
”facken fått alltför stort inflytande” vill man avskaffa MBL och LAS.
Partiet driver på för privatiseringar och pigjobb, vill avskaffa friåret, ha
hårdare tag i skolan och tidigare betyg.
På det stora hela borde Jimmie Åkesson och hans kamrater vara ganska nöjda med
politikens inriktning under nuvarande regering. Flera av deras idéer är ju
redan genomförda.
Denna högertunga politik är partiets första stora problem, som kan hindra dem
från att nå de eftertraktade fyra procenten.
Andra högerradikala partier, som belgiska Vlaams Belang, norska
Fremskrittspartiet, eller franska Nationella Fronten har nått betydande
framgångar därför att de gjort inbrytningar i arbetarklassen, en
arbetarklass som ofta inte har så mycket till övers för hata-facket-retorik
och för vilka förmögenhetsskattens avskaffande kanske inte står högst på
önskelistan.
Det har partiet nu insett. Jag skulle tro att de med de nya handlingsprogram
som kommer att presenteras inför nästa val offrar en del av sin
marknadsliberalism. Vad är väl några företagare i utbyte mot chansen att
attrahera LO-kollektivet?
Till partikongressen förra året inkom en motion om att det vore ”synnerligen
olämpligt att ändra LAS och MBL, det är de lagarna som är till för att ge
arbetarna trygghet i sin anställning och inflytande över sin
arbetssituation”. Partistyrelsen gjorde ett välvilligt utlåtande och Jimmie
Åkesson lovade en översyn av saken. ”Jag tror att vår trovärdighet i
arbetsmarknadspolitiken kommer att – åtminstone delvis – vara avgörande för
våra chanser att nå våra högt satta mål” sa han.
Sverigedemokraternas andra stora problem skulle faktiskt kunna vara
finanskrisen.
Det kanske låter underligt. Många teorier – som ofta hämtar sin näring från
30-talets erfarenheter – går ju ut på att SD skulle gynnas när finanskrisen
nu slår ut i massarbetslöshet inför nästa val. I protest mot en regering som
inte kan hantera krisen skulle de lågutbildade massorna främst vända sin håg
till ett oprövat alternativ och göra landets invandrare till syndabockar.
Men nutida forskning visar inga klara samband mellan arbetslöshet och
framgångar för högerradikala partier. Resultaten går åt olika håll i olika
undersökningar. Och paradoxalt nog kan det till och med fungera på motsatt
vis. Så länge socioekonomiska frågor – traditionella höger/vänsterfrågor–
dominerar den offentliga debatten har de högerradikala partierna rätt små
chanser. De driver ju egentligen bara vad som brukar kallas
värderingsfrågor: invandring, brott och straff, familjepolitik. Jens
Rydgren, docent i politisk sociologi med högerradikala rörelser som
specialitet, föreslår rent av i en studie att det faktum att vi inte har
något framgångsrikt högerradikalt parti i Sverige kan bero på att
90-talskrisen innebar att arbetslöshet, välfärd och skatter hamnade högst på
den politiska dagordningen.
Om det nu är kris igen, så blir värdefrågorna mindre viktiga och striden
kommer, som vanligt, att stå mellan höger och vänster. SD: s enda chans är
att försöka koppla ihop arbetslösheten med invandringen. Men då måste de
lyckas slå i oss att de amerikanska finanshajarnas girighet och staternas
brist på regleringar på något sätt skulle ha med irakiska eller afghanska
flyktingar i Sverige att göra. Det är en uppgift som borde vara en rejäl
utmaning även för SD-strategernas fantasi.
Men sen finns det ett problem till, som är mycket värre än alla andra:
partiets historia.
SD bildades 1988 ur organisationen Bevara Sverige Svenskt i ett försök att ge
den svenska gatunazismen ett snyggare ansikte. Här samlades skinnskallar,
gamla nazister från 1930-talet och folk som slagits i Nazitysklands armé –
även på ledande poster. Långt in på 90-talet var man i allt väsentligt en
nazianstruken sekt och många medlemmar var dubbelorganiserade i öppet
nazistiska grupper. Under slagord som ”Utrota svartskallarna” och
”judejävlar” organiserade man demonstrationer. Flera medlemmar dömdes för
hets mot folkgrupp och överfall på invandrare och vänsteraktivister.
Med tiden har partiet försökt rensa i de egna leden i syfte att uppnå det
slags anständighet som skulle göra det valbart. Men så sent som i januari
förra året avslöjade tidningen Expo att flera SD-politiker skänkt pengar
till eller var medlemmar i nazistiska grupper som Info 14, Svenska
Motståndsrörelsen och Nationalsocialistisk front.
Dessa kopplingar är och förblir partiets största problem.
I nästa del i artikelserien berättar jag varför det ännu inte
går att vinna val med Hitler på väggen i Europa.
Petter Larsson, journalist