Länge tyckte jag illa om ordet solidaritet. Det framstod som ett till intet
förpliktigande plusord, så självklart att det var tömt på mening. Sedan
läste jag Sven-Eric Liedmans bok ”Att se sig själv i andra - om solidaritet”
och konfronterades med ett ord vars innebörd var omtvistad. Tvärtom, det
”tänjs i olika riktningar likt en annan Barbarpappa”, som Liedman skriver.
Plötsligt var solidaritet ett dynamiskt och intressant begrepp som blottlade
centrala konflikter i vår värld.
I boken, som kom ut för tio år sedan, spåras ordets historia, från dess
ursprung som juridisk term i 1500-talets Frankrike till sociologen Zygmunt
Baumans bruk av det i diskussionen om det postmoderna samhället kring
millennieskiftet. Liedman undersöker innebörderna det givits genom åren och
ger några förslag på hur en framtida solidaritet skulle kunna se ut.
Idag står vi en liten bit in i denna framtid. Tio år är kanske ingen lång tid
i den solidaritetens historia som Liedman skrivit, men på många sätt har det
varit ett dramatiskt decennium. Jag träffar honom i biblioteket på Österlens
Folkhögskola och ställer några frågor om solidaritet, konst och hoppfullhet.
Vad står solidaritet för idag?
– Ordet solidaritet är något som alla politiska partier vill förknippas med.
Men det är ingen som gör någonting av det. Det tycker jag är typiskt, att
man neutraliserar det på det viset. Jag vet inte om du har läst numret av
Ord & Bild som handlar om Göteborg, där finns en intervju med Göran
Johansson, socialdemokratiskt kommunalråd. Han kommenterar detta att man
inom vänstern ständigt talar om rättvisa och inte om solidaritet. Och han
har ett exempel, ett av de här vanliga drastiska exemplen. Om man ska dela
en korv rättvist så delar man den mitt av. Men om man är solidarisk ger man
den som är hungrigast större biten av korven. I all sin enkelhet är det en
ganska bra bild. Jag tror att kravet på rättvisa kan bli väldigt stumt.
Politiskt stumt. För då säger man inget om hur människor förhåller sig till
varandra.
I boken drar du en skarp skiljelinje mellan en solidaritet baserad på
välvilja och en solidaritet som är förankrad i kraftfulla institutioner.
Detta är en ideologisk strid, och ibland är det lätt att få intrycket att
den sistnämnda hållningen håller på att förlora.
– Det kan man säga. Det blev tydligt på nittiotalet. Man talade om solidaritet
i termer av välgörenhet. Solidaritet var någonting som så småningom upptogs
av katolska kyrkan, av påven Johannes Paulus II. Och där är poängen att
solidaritet inte skiljer sig från caritas, välgörenhet, som har en
tvåtusenårig historia. Men i välgörenhetstänkandet finns inte den
föreställning som finns i solidaritetstänkandet om att man ska förändra
samhället. Man accepterar att vi har ett samhälle som består av rika och av
fattiga, av de som kan ge och de som är behövande. I dagens diskussion finns
inte den skillnaden med. Inte alls! Välgörenhet är enormt cementerande. De
som mottar välgörenhet ska vara tacksamma. Jag minns att handikappsrörelsen
var engagerad i diskussionen när boken kom ut, för de såg
välgörenhetstänkandet som en oerhörd risk.
Solidaritet har länge varit ett ord, eller begrepp, som tillhört
arbetarrörelsen och vänstern. Det du beskriver framstår som ännu ett tecken
på en vänsterns kris.
– Visst. Man har tappat en dimension om man låter solidaritet bli ett ord som
man bara kan strö omkring sig utan att mena något med det.
Hur ser du i övrigt på vänstern idag?
– Den är villrådig, kan man lugnt säga. Nostalgisk. Att man försvarar
välfärdssamhället är alldeles utmärkt. Men man föreställer sig samtidigt att
det var ett oerhört fint samhälle förr, och det stämmer inte riktigt. Titta
på Italien. Italien hade en stark och välformulerad vänster som är upplöst
nu, och det har naturligtvis att göra med att de ständigt hade problem med
kommunismen. Det finns en bok om det, nu tappade jag namnet på författaren,
men titeln var "Il lungo addio", det långa farvälet. Brottet med kommunismen
drog ut på tiden och tog så mycket kraft att man förlorade stora delar av
sitt intellektuella kapital. Det gäller delar av den svenska vänstern också,
även om det inte handlade om Sovjet här, utan mer om maoismen och Fidel och
annat som man in i det sista skulle försvara.
I stora delar av Europa är nu extremhögern på stark frammarsch. Skulle du
säga att man kan betrakta nationalism och främlingsfientlighet som ett slags
solidaritet, med den egna gruppen?
– Visst, det kan man. För solidaritet betyder bara att man håller samman och
att man i denna sammanhållning hjälper dem som behöver hjälp. Då är det ett
slags solidaritet, men en solidaritet som exkluderar människor. Om man tar
Sverigedemokraterna så talar de mycket om det riktigt svenska. Som de aldrig
kan definiera, därför att det är fullständigt omöjligt. Det är som när Le
Pen en gång sa att en riktig fransman är en vars båda föräldrar också är
fransmän. Då kan man bevisa att antingen är alla människor på jorden
fransmän eller så är ingen det.
***
Hur har det gångna decenniet påverkat förutsättningarna för global
solidaritet? Det är tydligt att världen - efter åtta år med Bush, elfte
september och det så kallade kriget mot terrorismen - har hamnat i ett läge
där starka krafter förmedlar en polariserad världsbild. Som säger oss att
kulturella identiteter är stabila, definitiva och något som varken kan eller
bör upplösas. Jag undrar om det inte finns en risk att en solidaritet som
utgår ifrån föreställningen att vi alla är lika står tandlös inför en sådan
utveckling.
***
Du hämtar titeln från en dikt av Gunnar Ekelöf. På ett plan är det en fras
som betonar likhet. Vi är alla likadana innerst inne och därför bör vi ta
vara på varandra. Men kan man inte bygga solidaritet på ett slags inre
skillnad? Att se andra i sig själv? Om man till exempel utgår från Rimbauds
”Jag är en annan” istället?
– Det där är viktigt. Det finns en intressant bok av Julia Kristeva som heter
"Främlingar för oss själva", en fantastiskt fin titel som betonar att det är
det främmande i oss själva som vi blir rädda för hos andra. För mig innebär
detta att ”se sig själv i andra” också att vi ser vår olikhet. Svenska
språket har kanske inte så många fördelar, men en av dem är att vi skiljer
mellan jämlikhet och likhet. Det är svårare på franska till exempel. Pratar
man om égalité finns alltid associationen till likhet. Jämlikhet är något
annat. Det är samma villkor som gäller, men för att det ska vara samma
villkor så måste villkoren samtidigt vara olika. Som med Göran Johanssons
korv. Hegel talar om det här i sin rättsfilosofi. Föreställningen om
människors abstrakta likhet gäller på en allmän nivå, men när det kommer
till konkreta förhållanden är människor så olika att de behöver betraktas
och behandlas olika. Det är en idé som går tillbaka ända till Thomas More
och utopins grunder. ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter
behov.” Den formuleringen tycker jag är suverän fortfarande.
Hur ser du på konstens roll i sammanhanget?
– Jag är inte anhängare av föreställningen att konsten ska vara nyttig i någon
enkel mening. Däremot ger den unika möjligheter att sätta sig in i andra
människors situation. Litteraturen har jag lättast att tala om, det var den
som först grep mig. Jag var ung och oerfaren, bodde på bondvischan, och
kunde nå en annan värld via litteraturen. Jag kommer ihåg första gången jag
kom till Paris, jag var bara nitton år gammal, och kände igen mig i stan
eftersom jag hade läst om den. Jag hade gått på de här kajerna och
boulevarderna. Det är ett mycket enkelt exempel, men det handlar om att
vidga sina perspektiv.
Är det ett problem att konst och litteratur som vill vara solidarisk, eller
verka för solidaritet, ofta talar till känslorna snarare än manar till
eftertanke eller handling?
– Det skriver jag om i boken, om institutionernas betydelse. Och då menar jag
inte institutioner i begränsad mening, utan inrättningar där man försöker få
någonting som uppfattas som värdefullt att fortsätta. Att fortsätta även när
patoset har lagt sig. Det är lätt att flamma upp för behovet av
folkbildning, till exempel. Men det måste finnas ett slags rutin i detta.
Därför behövs konstkritiken och litteraturkritiken. Litteraturkritiken har
jag följt i fruktansvärt massa år nu, och det finns hela tiden
förstelningstendenser där. Men den måste ändå finnas. Den genomtänkta
kommentaren.
”Steget från hållbar utveckling till solidaritet är inte långt”, skriver du
i slutet av boken. Hur påverkar klimatfrågan solidariteten?
– När det gäller den globala solidariteten är det uppenbart att
miljöförstöringen drabbar de länder som har det sämst allra hårdast. Här
finns stora möjligheter till solidariskt agerande, men istället blir det ett
slags köpslående av det hela, där länder beter sig som företag. Jag är inte
helt pessimistisk, men ibland kan jag tycka att pessimismen är motiverad.
Ja, jag har undrat om det var talande att ordet ”hoppet” fick avsluta din
bok? Som jag förstår det är detta en pragmatisk hoppfullhet, rimlig bara för
att dess alternativ, uppgivenheten, är farlig.
– Jag har stulit det från Antonio Gramsci. Tankens pessimism, viljans
optimism. Det är viktigt att inse allvaret, men samtidigt, om man ska kunna
göra något, måste man se att det finns ett hopp. Är man totalt pessimistisk
finns det ingenting kvar att göra.
När din bok kom skrev P.O. Enquist: ”Jag slår ihop boken, klokare än när
jag började, och tänker: jaha, vad gör jag nu med denna klarsynthet?”
Alltså, hur gå från tanke till handling? Vad gör du själv?
– Ja du, haha. Det är alltid svårt. På något sätt är man alltid instängd i sin
egen tradition. Men det är framför allt genom att skriva som jag har
möjlighet att påverka. Jag kan intressera mig för olika frågor, sätta mig in
i dem, försöka bilda någon liten opinion. Det är bara en droppe i havet, men
havet består trots allt av droppar. Ingen originell tanke, men så är det.
Tillsammans med andra människors arbete kan det bli något.