Mia med knuff. Om medierna ska liknas vid något spel, måste det vara det. Inte
till sitt innehåll, men själva mekaniken – att vara inne i värmen eller ute
i kylan, à la Mia och Liza.
Nu är Liza Marklund på väg ut. Och fort går det. Inte ens i Expressen skräds
orden, formulerade av Isobel Hadley-Kamptz: ”Antingen har Liza Marklund
utnyttjat Mia och hennes närmaste för att göra en politisk poäng starkare
eller också är hon en medioker journalist som inte kollat sina källor.
Ingetdera är särskilt smickrande.”
Liza Marklund har haft en trippelagentposition, som journalist,
deckardrottning och förlagsägare. Nu visar Expressen bilden av en tärd
Marklund, liksom paparazzifotograferad. Det vinnande leendet är borta. Sent
ska syndaren vakna, antyder bilden.
Men vem är utan synd i den här frågan? Medierna har inte ifrågasatt Miafallet
(förrän nu) bara skrivit spaltmetrar om det (ja, även nu). Hypen kring vad
som förefaller vara en välmimad charad är inte Liza Marklunds, den är inte
ens Piratförlagets. Det är en massmediehype.
Borde inte någon av de stora dags- och kvällstidningarna ha varit skumrasket
på spåren för många år sedan? Inte bara okritiskt reproducerat historien?
Vad ska man som läsare göra med insikten om att det är så lätt att boosta
halvlögner till lukrativa sanningar på mediescenen? Hur övertygande axlas
det kritiskt granskande uppdraget? Dåligt, verkar det, även i ett så
uppmärksammat fall som ”Mias”. Ifrågasättandet på redaktionerna bör förstås
helst ske innan livshistorierna rullas ut över helsidor eller kablas ut
under prime time. Eller åtminstone inte alltför långt i efterhand.
Det som skrämmer mig är att så många samtidigt kan springa på samma story med
samma fartblindhet. För Liza Marklund är det kanske för sent att
återupprätta trovärdigheten. För de etablerade medierna är det inte en dag
för tidigt.