1918. Kriget är slut, men efterdyningarna slår fortfarande över Afrikas horn. Kulsprutorna smattrar kring minareten och Corto Malteses beduinske kumpan El Oxford ligger dödligt sårad. Han ber Corto läsa en sura. Corto kan inga suror, så han hittar på en: ”1. Lycklig vare El Oxford som får ett nytt liv fyllt av vin och vackra kvinnor. 2. Han ­behöver inte längre följa lagen eller de heliga skrifterna”. El Oxford dör med ett leende på läpparna.

Nu när Hugo Pratts ”Corto Maltese” kommer på svenska för första gången på årtionden drabbas jag av lätt svindel, en konfrontation med mitt 15-åriga jag som var besatt av serien. Den har satt djupa spår. Från sidorna fläktar fortfarande en bris från Indiska oceanen, av skottlossningar i djungeln och världs­vana sarkasmer fällda över ett glas whisky i tropiska nätter. Äventyret med stort Ä.

Men som vuxen ser jag andra saker som säkert präglat mig, antinationalismen och anti­rasismen. Serien måste ha varit ett utmärkt serum mot Fantomens hov av avindividualiserade ­pygméer.

I Sverige – ett land i serieperiferin – är Pratts verk mest känt bland konnässörerna. I Italien och Frankrike är den ironiske sjömannens äventyr en del av kulturarvet.

För seriekonsten var ”Corto Maltese” den felande länken mellan Tintin och 1970-talets våg av vuxna mainstreamserier – det stämningsmättade, filmiska, berättandet blev revolutionerande. Ett mått på seriens status är att när Le Monde listade 1900-talets 100 viktigaste böcker hamnade Corto-äventyret ­”Balladen om det salta havet” på plats 62, före bland andra ”Räddaren i nöden”, ”På drift” och ”Le Merveilleux Voyage de Nils Holgersson à travers la Suède”.

Så att det lilla förlaget Kolik – delvis Malmöbaserat – nu för första gången ger ut ”Corto Maltese i Etiopien” på svenska är alltså, vad man brukar säga, en kulturgärning. Albumet från tidigt 70-tal tillhör dessutom ett av de bättre i serien.

Men kulturgärningar hit och dit. Jag hoppas att ”Corto Maltese” fortfarande kan fånga nya generationer av läsare. Utifrån sina egna erfarenheter av barndomen i Italienockuperade Abessinien och sitt ihärdiga resande skapade Pratt en kosmopolitisk antihjälte som känns mer angelägen än någonsin.

Corto – hälften britt, ­hälften rom – är en drömmare och äventyrare som rör sig över hela världen, men som samtidigt hela tiden befinner sig på gränsen: mellan den första och den tredje världen, i frontlinjen under första världskriget som i sin tur är gränsen mellan den gamla och den nya världsordningen.

Men Corto själv är gränslös och nationslös. Han sympatiserar aldrig med ideologier eller religioner, bara individer – må de så vara beduiner, kosacker, indianer eller tyskar.

Serien dryper av humanism, men har alltid en ironisk kommentar redo i ena mungipan (i den andra sitter ciggen fastklistrad). Eller som Corto säkert själv hade beskrivit sig: ”Han behöver inte längre följa lagen eller de heliga skrifterna”.

Mattias Oscarsson
Sydsvenskans filmredaktör