”Du och jag, Alfred”.
”Tror jag det, du och jag, Emil.”
Det är en av de stora kärleksförklaringarna i svensk litteratur. Och när sedan
bondpojken Emil i rasande snöyra räddar den blodförgiftade drängen Alfreds
liv predikar kärleksaposteln Paulus på småländska.
Margareta Strömstedt har i sin stora Lindgrenbiografi övertygande visat hur
den självklara kärleken mellan Emil och Alfred växer ur Astrid Lindgrens
egen barndomsmylla, i minnet av kärleken hemma på gården.
I berättelsen ”Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Hult” skildrar Lindgren
själv sina föräldrars livslånga, innerliga förhållande. Sista gången hon
besöker sin åldrade far säger han: ”Du barn, e’ såna mor du har hatt”.
Samuel August, som förälskat sig i Hanna redan som trettonåring, var en för
sin tid och miljö ovanlig man som aldrig dolde eller skämdes för sin kärlek.
Han blev därför själv varmt älskad.
När Astrid Lindgren berättar om Emil och Alfred berättar hon också, säger
Strömstedt, om sig själv och sin far. Finare äreminne har få föräldrar
förunnats.
Per Svensson, medarbetare på kulturredaktionen
Romantisk förälskelse i all ära men de allra flesta klarar sig inte utan
kärleken från och till nära vänner. I höstas kom Åsa Mobergs fina skildring
”Väninnorna och jag” där hon prisar kamratskapet. Kvinnlig vänskap har
sällan värderats lika högt som manlig, konstaterar hon och hänvisar till
Montaigne som påstod att kvinnor inte kan ha djupare relationer. Det är
givetvis trams. Men som Moberg visar kan det uppstå rivalitet mellan
kärleksobjektet och väninnorna. Hon skriver att hennes första sambo ”hade
svårt att tåla att jag hade förtroliga kontakter med kvinnor”. Vänskapsband
måste därför vårdas ömt, för när ”Mannen dyker upp bleknar väninnorna”. Hon
har själv kämpat med detta hela livet.
I boken beskrivs bland annat hennes nära och långa vänskap med Birgitta
Stenberg och Märta Tikkanen. Det är så kärleksfullt beskrivet att jag
beslutar mig för att dedicera Alla hjärtans dag åt de vänner som följt mig
genom livet. Som Tikkanen klokt skriver: ”passioner kommer och går men
väninnorna består.”
Rakel Chukri, Sydsvenskans kulturchef
Francis Bacon och George Dyer hade ingen vacker relation. De hade aldrig
kunnat vara galjonsfigurer till någon kampanj för jämlika äktenskap. Ett
hemma-hos-reportage hade blivit ett sorgligt vadande i tomma spritflaskor
och matrester, där en odrägligt berusad Dyer hade sluddrat om hur mycket han
hatade älskarens många porträtt av honom.
När Dyer dog, på en hotelltoalett i Paris 1972, hade deras våldsamma
förhållande varit slut i flera år. Bacon hade bjudit dit honom, till
invigningen av en stor retrospektiv, men Dyer pallade inte trycket utan
försvann till hotellet och spritflaskorna och tabletterna. Konstnären fick
dödsbudet mitt under vernissagemottagningen.
Åren efter målade han en serie triptyker där han med grotesk precision
skildrar Dyers sista konvulsiviska minuter. Varje penseldrag är en djup
rispa i konstnärens egen hud, som om han försöker göra bot för att han inte
fanns till hands. Saknaden och smärtan rinner nerför väggen och ut på golvet
på ett så monumentalt och påträngande sätt att man famlar efter nödutgången.
Tor Billgren, kritiker
Olycklig kärlek är också kärlek. Det är viktigt att komma ihåg. Men nu får de
ju varandra på slutet ändå – Jane Eyre och Mr Rochester. I Charlotte Brontës
roman får de kämpa som djur mot och för sina känslor och när de till slut
når fram är det nästan för sent. Men bara nästan.
Innan dess. Så mycket illvilja, missförstånd, så mycket smärta. Men sen: ett
av litteraturens vackraste frierier med en för tiden chockerande
öppenhjärtig Jane och en Rochester som säger ”come to me – come to me
entirely now”.
Allt slås i bitar när sanningen om Rochesters galna fru uppdagas och Jane
flyr. De som älskar varandra är skilda från varandra under en lång period.
När de slutligen återförenas är det i en uppvisning av kärlekens helande
kraft – Rochester är en skadad och slagen man men starka känslor helar.
Fastän man vet att kärleken inte ser ut så i verkligheten, möjligen i korta
glimtar av ett långt liv, så är det så sant och vackert alltihop. Jag vill
vara både han och hon.
Maria G Francke, Sydsvenskans featureredaktör
Idag när parrelationer hyllas som mest är det nyttigt att även påminnas om den
mindre attraktiva sidan av tvåsamhet, den där ägande och kontrollbehov styr.
När Whitney Houston och Bobby Brown blev ett par höjdes många bryn. Hon var
den fina flickan med religiös bakgrund, han en bad boy från den
framgångsrika R&B- gruppen New Edition. I sjutton år var de ett
kontroversiellt par och deras destruktiva äktenskap nämns ofta som faktorer
bakom Houstons dalande karriär.
Efter skilsmässan 2006 vittnade båda om en plågsam relation präglad av
drogmissbruk, maktutövning och svartsjuka samt psykisk och fysisk
misshandel. Den eviga frågan var varför Houston stannade kvar hos mannen som
behandlade henne illa, men de som någon gång levt i ett destruktivt
förhållande kan säkert relatera till hur svårt det kan vara att bryta sig
loss. I en intervju med Oprah 2009 svarade Houston så äntligen; hon hade
stannat kvar för att hon trodde att det förväntades av henne som hustru. Så
fastetsad kan idén om den romantiska tvåsamheten vara att man utstår nästan
vad som helst.
Mona Masri, kulturjournalist
Inga filmer är som kärleksfilmer, och ingen kärleksfilm är som ”Falling in
Love”. Den kom när jag var tolv. Jag har något minne av att jag följde med
mamma till filmstudion och såg den, och jag hade ytterst vaga begrepp om
komplicerad vuxenkärlek. Efteråt var de lika vaga: tågfönster, pianomusik
och en Meryl Streep med tårkantade ögon.
Jag återupptäckte den någon gång i tjugoårsåldern, och alltsedan dess
återvänder jag till den vartenda år. För mig ligger dess storhet i att den
lyckas gestalta den där sortens äktenskapliga småtristess som ligger till
grund för så mycket litteratur och film men som ändå är så oerhört svår att
skildra: ett tillstånd där inget är direkt dåligt, men där dörren mot någon
annan uppenbarligen stått på glänt ett bra tag. Och för att den lyckas
förmedla att kärlek, hur överväldigande den än må vara, inte alltid är något
alltigenom gott och enkelt. Ett faktum som blir allt mer giltigt ju längre
vi levt. Ett faktum att tänka lite extra på en dag som den här.
Anna Hellsten, journalist