Natik Awayez, konstnärlig ledare på kulturhuset Inkonst i Malmö, är
mycket kritisk till utredningen.
– Kulturen blir totalt urvattnad om den hela tiden måste vara nyttig, säger
han.
Hur ser du på att regionerna får större ansvar för kulturpolitiken?
– Staten behövs för att se bortom lokala intressen och främja en
internationell utveckling. Det är märkligt att de vill decentralisera mot
regionerna, samtidigt som makten i staten ska centraliseras enormt mycket.
För Inkonsts del så hamnar pengar vi idag får från staten i händerna på
regionen. Det blir såklart ett orosmoment men jag vet att kulturpolitikerna
har höga tankar om Inkonst.
Vad är ditt övergripande intryck av utredningen?
– Man tar död på det sista som är kvar av konstnärlig autonomi genom att
bekräfta att kultur ska vara något nyttigt. Kulturen ställs hela tiden i
relation till något annat – miljö, integration, skola. Kulturbegreppet blir
totalt urvattnat.
– De vill skrota två mycket viktiga delar av 1974 års mål. Det första är att
kulturen ska motverka kommersialismens negativa effekter. Jämför man
70-talets samhälle med vårt blir det tydligt att vi nu mer än någonsin
behöver något som hejdar konsumtionssamhällets krafter. Det finns inte så
mycket annat som kan motverka dem, förutom religiös fanatism, men det vore
en förödande utveckling.
– Det andra är kvalitetsbegreppet, som man tar bort med hänvisning till att
det är mer komplicerat idag. Men vi behöver fortfarande prata om kvalitet.
Att sopa det under mattan kommer att leda till mycket mer skit, rent ut
sagt.
Ann Wallberg är Inkonsts producent för scenkonst. Hon ser också en fara i att
kvalitetsbegreppet tas bort.
– Riksteatern är ett avskräckande exempel. Man har satt mer fokus på riktade
föreställningar som ska stöpas i en form utifrån ett visst ämne. Det blir
bruksteater i stället för konstnärliga visioner. Man måste ta publiken på
allvar och utgå ifrån att om det är bra och intressant konst tycker publiken
det också.
Emma Ernsth, Kontaktperson i Sverige för Trans Europe Halles (TEH), ett
nätverk för oberoende kulturcenter runt om i Europa:
– Det är positivt att utredningen lyfter fram att kulturpolitiken ska främja
internationellt samspel och att det internationella arbetet ska präglas mer
av samarbete än utbyte. Men det talas inte om den ideella sektorn, bara om
myndigheter och institutioner. En internationell kompetensutveckling av den
självständiga kultursektorn, även teknisk och administrativ personal, är
viktig och genererar i längden fler konstnärliga samarbeten.
– Utredningen lyfter fram samspelet med civilsamhället. Jag tolkar det som att
man vill ha en inlyssnande kultur. I dag finns det många aktörer och
nätverk, inte minst genom internet, och det är viktigt att föra en dialog
med sådana strukturer. På EU-nivå finns det plattformar för dialog med
EU-institutionerna. Det behövs en liknande plattform för dialog på nationell
nivå i Sverige.
Lotta Lundgren, Verksamhetsledare, Drömmarnas hus i Malmö:
– Det är positivt att man lyfter fram kulturens roll i samhället och inom
andra politiska områden, som när det gäller samhällsnytta och tillväxt.
– Men jag blir besviken när jag ser att det saknas tankar om barns och ungas
möjlighet att se och uppleva kultur. En liten del i utredningen handlar om
skolan och vikten av estetiska ämnen. Jag hade velat se fler tankar om hur
man ska ge barn och ungdomar möjligheter att inte bara konsumera utan också
vara delaktiga i kulturen.
– Utredningen kretsar mycket kring organisationsförändringar, men det sägs
ingenting om resurser. Det är sällan brist på idéer men alla vet att det
saknas medel.
– Och en annan sak som inte nämns, vad jag kan se, är kvalitet. Den
diskussionen kan vara känslig men barn och unga har rätt till kvalitet, det
är en viktig del i kulturpolitiken.
Leif Eriksson
Konstnär, Malmö:
– Det förvånade mig att den här utredningen tillsattes bara ett halvår efter
att alliansen hade tillträtt, det tyder på en ambition. Men vad jag kunnat
se så här långt är det inte mycket som skiljer den här utredningen från den
från 1974. Det talas till exempel om entreprenörskap, men det har det ju
alltid gjort.
– Nyckelordet är kunskap och medvetenhet, både från tjänstemännen och
bildkonstnärernas sida. Och när det gäller den regionala portföljen handlar
det mycket om vem som har hand om pengarna, vilken kunskap som finns bakom
bidragsbesluten.
– Jag kan inte se att en utredning om kulturpolitik gynnar konstens frihet. En
konstnär som är fri kan inte ta hänsyn till politiska regler.
Sigrid Combüchen, Författare, Lund:
– Vad jag har förstått handlar utredningen inte om innehåll, utbud eller
överhuvudtaget kultur, utan om organisation. Min dystra erfarenhet är att
det ändras för ändrandets skull, särskilt när det handlar om små, svaga
organisationer. Man tror att de skall bli starkare genom att slås ihop men
småskalan är den rätta skalan för en del saker.
– Ett förslag är sammanslagningen av bidragsmyndigheter som författarfonden
och konstnärsnämnden. Författarfondens finansieringssystem är något alldeles
eget och jag ser inte hur det kan trivas ihop med andra system.
Författarfonden, som jag själv suttit i, har arbetat hårt med sin inre
organisation och med dessa etiska frågor. Den är enormt viktig för svensk
litteratur.
– Men jag är inte säker på att det blir några supermyndigheter.