Så dyker Patrik Sjöberg åter upp på löpen. Denna gång handlar det dock inte om hans idrottsliga bragder, kokainskandaler eller uppmärksammade trash talk i ”Mästarnas mästare”. I fokus står istället avslöjandet att Sjöbergs geniförklarade tränare Viljo Nousiainen under flera år har utsatt honom för sexuella övergrepp. I självbiografin ”Det du inte såg” skildras denna pedofilhistoria förvånansvärt återhållet och sakligt.

Ändå är det en vidrig berättelse om hur den som utger sig för att vara den gode fadersgestalten istället systematiskt söker av och manipulerar sin unge adept. Nousiainens lägenhet fungerar överhuvudtaget som en magnet för småpojkar, alltid proppfull med filmer, spel och godis. Till detta kommer den noggranne tränarens ”vetenskapliga tester” för att mäta pojkens växande muskler, hans spermakvalitet och så vidare.

Det djupt tragiska – men också djupt mänskliga – i denna berättelse är att pojken någonstans inser att det hela är fel men ändå inte förmår frigöra sig. Skilsmässobarnet från förorten ser idrotten som den enda vägen till framgång: ”Viljo var den som skulle ta mig till toppen. Den chansen ville jag inte sumpa”. Berättelsen får därigenom lite karaktär av grekiskt ödesdrama.

Skildringen av Sjöbergs barndom på 70-talet känns annars igen från andra texter med liknade inriktning. Trimmade moppar och butikssnatteri. Därtill det hårda livet i skolans rasthall. Det är ungefär samma bild som målas upp i Torbjörn Flygts ”Underdog”. Även i denna bok är för övrigt pedofilen Porsefyr en viktig karaktär i killarnas värld.

Men ”Det du inte såg” – som är en riktig bladvändare – handlar inte enbart om sexuella övergrepp. Sjöberg har även utan dessa bekännelser haft en spektakulär idrottslig och medial­ karriär. Världsrekord i höjdhopp, medalj i tre olympiska spel i rad.

Dessa obestridliga idrottsliga framgångar till trots har Sjöberg ständigt framstått som en rebell. Med en cigg i mungipan och ett ölglas i handen har han retat gallfeber på förbundsfolket. Här är vi långt ifrån det skötsamhetsideal som senare förkroppsligats av Stefan Holm och Kajsa Bergqvist.

Sjöberg inspirerades istället av det tyska hopplandslaget, som odlade en helt annan superstar image. Han beskriver lustfyllt en hopptävling i en trång sporthall med dånande rockmusik och välfyllda barer. Till dessa barer kunde hopparna bege sig så snart de blivit utslagna. Efter karriärens slut var det också i hög grad festandet som fick fylla det inre tomrummet.

Sjöberg är ett tydligt exempel på en modern medial celebritet, där fokus efterhand förskjuts från prestation till person. Och när det gäller denna personliga medieberättelse finns det inget slut. Tvärtom skapar dessa avslöjanden helt nya möjligheter. Odjuret får plötsligt ett annat djup i sin karaktär – han är inte enbart en ­rebellisk förortsbo. Att fortsättning följer behöver man inte fundera på. Detta är ­också Sjöbergs egen slut­poäng: att han nu funnit en ny roll som medieperson. Bäva månde alla tv-tittare som minns 70-talets rasthallar.

Torbjörn Forslid
docent vid K3, Malmö högskola