Olle Ljungström hade varit borta i sex år när en udda samling svenska artister
i fjor gav ut albumet ”Andra sjunger Olle Ljungström”. Kents Jocke Berg, Ane
Brun, Sara Isaksson och Andreas Mattsson trängdes om utrymmet. Ett halvår
senare bryter Olle tystnaden, med ett album som kan uppfattas som en
kommentar till ryktena om hans alltmer självdestruktiva leverne och närkamp
med missbruket.
Man kan dra en parallell till Ljungströms första vuxna period utanför
popvärlden. Den avbröts 1992 när popbandet Webstrarna – med utgångspunkt i
det sedan länge upplösta bandet Reeperbahns biografi, och pepprat med citat
ur låtskrivaren Ljungströms texter – skrev låten ”Vänner för livet”, och
förmådde Olle att medverka i inspelningen. ”Jag lät mitt rykte ta min
plats”, hette det i Webstrarnas låt.
Strax därpå hoppade Ljungström av sitt jobb på reklambyrå, och gav ut sitt
första soloalbum.
– Före Webstrarna hade jag inte en tanke på en solokarriär. Jag var reklamare
och fotomodell, musikbranschen var för mig Piss Factory number one. Att
syssla med musik var meningslöst. Tanken på att åter bli låginkomsttagare
hade inte lockat mig.
– Men de här nya låtarna jag gjort har inget med förra årets hyllningsplatta
att göra. Däremot har de en del med filmen att göra; jag skrev dem medan
filmen gjordes och lite grann på samma sätt.
Jacob Frösséns dokumentärfilm är en närgången och långsam skildring av ångest
och abstinens, men också fylld av artistens smarta one-liners. Ett hastigt
möte med Olle Ljungström för en intervju i Malmö är delvis annorlunda. Han
är uppriktig och vänlig, men har svårt att hålla en linje i samtalet. Han
undslipper sig sarkasmer, ironier och osorterad smartness, men är svår att
citera. Efter en timme har jag samlat skärvor, men inte fått ihop till en
berättelse.
– Filmen påverkar folk som ser den, men just det påverkar inte mig. Jag
skriver låtar oberoende av hur folk ser på mig. Viktigare för mig är min
egen upplevelse av filmen. Jag är missbrukare – det visste jag. Men att se
bilder på mig själv i ganska ångestladdade situationer var läskigare än jag
föreställt mig.
Att i musik skildra Olle Ljungström är nog ännu svårare. Den bräckliga nerv
som präglar hans egna insjungningar kommer uttolkarna aldrig i närheten av.
– För mig handlar coverplattan om något annat: för första gången hör jag att
det är låtar. Det blir musik på riktigt, något jag kan lyssna på. Det kom
som en överraskning. Folk vill ge mig komplimanger, säger att låtarna är
mycket bättre med mig, men det är inte ens jämförbart. Mina låtar är
textbaserade, och texterna är personliga ... ingen annan kan göra dem från
den utgångspunkt där de är skrivna.