Med nya boken ”Spill” markeras – det är litteraturkritiken helt överens om – en höjdpunkt i Sigrid Combüchens författarskap. ”Så formfulländad att den lämnar snart sagt all dagens prosa bakom sig”, hette det till exempel i Mats Gellerfelts recension i Svenska Dagbladet.
– Det är förbryllande. Jag var osäker på den. Renskriften gick fort, jag hann aldrig få riktig respons på den. På senare år har jag genom mitt arbete som lärare på Författarskolan i Lund skaffat mig förfärligt höga krav på just respons. Den ska inte handla om att något är bra eller dumt utan hur. Och det försvann i produktionstakten.
Vem är den viktigaste läsaren?
– Förmodligen min man. Jag var ju dödsnervös. Vi känner varann så väl efter mer än fyrtio års äktenskap, vi kan avläsa varandras stämningar även i det osagda. Han åkte i förväg till vår stuga i Bohuslän och jag frågade inte på en vecka om han hade läst den, då när jag kom efter. Den låg bara där. Så frågade han: vill du inte veta vad jag tycker?
Och det ville du?
– Förstås. Man vet ju vems omdöme man särskilt värderar och fruktar. Han läser mycket mer och bättre än jag. Han sa: bra. Så har jag några vänner som jag litar på, åtminstone en som kommer att säga ”ja, men”. Jag längtar efter att sätta den i händerna på henne. Men jag ska inte låtsas att jag är så tjusig att jag inte bryr mig om att få så fantastiska recensioner. Jag är ändå väldigt glad att jag inte är trettiofem år när det händer. Då hade det väl blivit top of the world, hybris och tungt fall.
Förstod du själv bokens kvalitet?
– Jag blir ju ibland påmind om att jag ska vara en svår och otillgänglig och jobbig författare som ingen vill läsa. Den här boken kändes som att ha stickat en femarmad tröja. Jag hade ingen aning om någon ville ha den på sig. Vissa saker tyckte jag att jag hade fått till. De erotiska skildringarna tycker jag är bra, men att publicera dem gjorde mig nervös. Jag hade principdiskussioner med två kolleger: är det möjligt att skildra erotik? Stereotypa sexskildringar ser man lite varstans, det är stapelvara i andra medier, som film och så. Idén var att beskriva något inre, när Hedda bestämmer sig för att gå upp och förföra. Det handlar inte bara om kärlek eller kåthet. Hon försöker också springa ifrån sin ångest över en stor sorg som ska komma. Kärlek och död, den gamla brännpunkten i all slags konst.
”Spill” är som roman inte helt vanlig, den byter skådeplats och tid och leker med flera identiteter där en överklassflicka från Lunds 1930-tal får ställas emot den hon sedan blev, i något som liknar nutiden. Mitt i allt: en fiktiv författarpersonlighet, som för enkelhets skull kallas Sigrid Combüchen och bor i Professorsstaden i Lund.
– Men själva titeln har ett annat ursprung. Jag satt i Lunds universitets kulturgrupp, Horace Engdahl var med, Mats Svegfors var med. Vi skulle ge ut någon liten skrift och diskuterade dess grundtema. Horace föreslog ”det eviga”, jag föreslog ”spill”, vilket är motsatsen. Alla kvinnor i gänget tände på idén, medan herrarna såg undrande ut. Jag tänkte då att det var en bra titel på en lite kvasifeministisk roman.
Kvasifeministisk?
– Ja, vad ska man säga, jag är inte riktigt säker på att feministerna kommer att gilla den. Den är ju inte optimistisk på det sättet.
Varifrån kommer uppdraget att berätta den här gången? Själva bensinen?
– Det är lyktorna på Finngatan. Stämningarna. Det är oftast något så litet som leder till flera års arbete. Jag gick omkring med mobilen de där vintermånaderna då man klev i snön. Tog dåliga fotografier av centrum, av Finngatan. Mörkt, mystiskt. ”Spill” är en Lundaroman om trettiotalet, men lika mycket en bok om Stockholm vid samma tid, kanske mer.
”Man vaknar varje morgon i andan av problem som inte gick att lösa dagen innan, men som natten gett instruktioner för”, står det i boken.
– Ja just det. Det är när man lämnar det tidvisa tortyrinstrumentet, datorn, där man stretar med ordalydelser – och i stället går ut och går. Så faller saker på plats. Sedan kan man ha glömt det när man kommer hem, men minns en klarhet som uppstod. Det är så jättestor skillnad mellan att tänka och skriva. Tänkandet är nebulöst. Skrivandet är en linje.
Och så får du Augustpriset för det.
– Tror du det? Klas Östergren och Åsa Linderborg var väl andra exempel på favoriter som föll? Nä! Den juryn tar man inte där man sätter den.
Vad säger du om Svenska Akademien ringer och erbjuder stol då?
– Jag är för gammal. Det skulle ha hänt på nittiotalet i så fall.
Skulle du säga nej?
– Alltså. Man får tänka: vad är det jag tycker om nu i mitt liv? När jag var sjutton skrev jag av ärelystnad, ville få berömmelse. Nu skriver jag för att det är roligt att skriva. Resultaten blir nog inte så olika. Böckerna har säkert samma röst.
Du måste ju välja. Du har tolv böcker bakom dig men kanske inte framför dig.
– Alldeles säkert inte. Det är en fråga om hur länge man A tycker det är roligt och B har förmågan. Min gamla mor dog, nittiosju år gammal i våras, med alla höns i hönshuset. Men jag kan brås på min far. Han blev tyvärr dement. Jag vill nog bli som mamma.