I nya boken ”Hetta” – en fruktansvärd men fruktansvärt rolig skildring av en mans uppgång och förfall – gör Ian McEwan något han inte riktigt har gjort förut.
Han får läsaren att skratta.
Den som har läst hans tidigare böcker, det hyllade dramat ”Lördag” eller bröllopsnattskatastrofen ”På Chesil Beach” till exempel, har förmodligen haft fullt upp med andra känslor.
– Ofta är det ju irriterande för läsaren, en författare som försöker skoja med dig, det blir utmattande. Men man kan smyga in komiska episoder. Och ska man skriva om klimatfrågan och all dess statistik och vetenskap och moral... Då kan man behöva bända upp ämnet med komedi.
Du har aldrig behandlat språket såhär utstuderat förut heller. Jag tänker att du måste ha haft dina roligaste arbetsdagar hittills.
– Det är sant! Meningarna är lite blommigare den här gången, om man jämför med den krassare prosa jag brukar hålla mig till. Men stilen måste sitta direkt. En roman börjar för mig alltid med en fungerande förstamening. Jag var på väg hem en gång, mitt plan väntade ovanför London, jag satt vid fönstret som jag alltid gör – och såg ut över min egen historia. Ett landskap där jag föddes. Ett universitet där jag har studerat. En plats där jag fostrade mina barn. Det här, tänkte jag, är ett sätt att börja en roman! En person som cirkulerar ovanför sitt eget liv. Och som samtidigt känner att han tittar ner över en övermättande kladdig kaka.
”Hetta” är berättelsen om Michael Beard, en lika strålande skarp fysiker som stinkande genomrutten människa. Nobelpristagare givetvis. Uppburen, hyllad. På jakt efter lösningen på världens energiproblem. Inne på sitt femte äktenskap, och vilket äktenskap sen: Vi talar här om verkliga skräckinteriörer, ett lågintensivt krig två hatande människor emellan. Vidare är Michael Beard matmissbrukare. Sätter sig ibland stoiskt på bantningskurer som varar i flera timmar.
I en scen äter han ett potatischips med en passion som vanliga människor förbehåller sitt sexualliv.
Ian McEwan tar tre sidor på sig att beskriva hela förförelseakten. Hur den ljuvligt syntetiska doften slår upp ur påsen, hur Michael Beard har förfinat tekniken: Med ett snabbt tryck uppåt med tungan krossas chipset. Saltet och fettet tar sig in genom de små små skador som uppstår i gommen.
– Jag har gjort det själv. Suttit på flygplan och fått mat serverad som jag inte vill ha, och ätit den fastän jag inte är hungrig. Ah, en liten vit duk! Innan jag vet ordet av så lägger jag in de här grejerna i munnen. Jag är problemet. Hela mänsklighetens problem, alla resor vi gör utan att behöva göra dem, bilarna vi äger som är för stora, maten som vi äter när vi är mätta...
Fast inlevelseförmåga och symbolik i all ära, du skulle inte ha kunnat skriva det där utan att älska potatischips.
– Well, jag åt dem som barn. Och sitter jag i en bar och beställer ett glas vin, och kyparen ställer fram en skål, då vet jag att jag inte vill ha dem. Men handen gör redan jobbet åt mig. Jag är inte så fet visserligen, men jag är fetare än jag var. Sådana är vi.
Det är svårt att inte läsa din frossande huvudperson Michael Beard som en bild av hela mänskligheten. Hur allegorisk ville du vara?
– Problemet med allegorier är att de kan bli lite träiga, och visst, jag slängde alltihop på honom. All mänsklighetens avigsidor. Men han är inte mitt slutord om mänskligheten. Han är en komisk överdrift, som räddas lite av att vara väldigt intelligent. Det finns ett särskilt sätt för intelligenta att vara dumma. De blir gripna av fel idéer, blir besatta av saker.
Han har enorma kontraster mellan sina styrkor och sina svagheter.
– Ja, men vi kan inte räkna hans starka intelligens som en moralisk kvalitet. Vi gör samma misstag med skönhet. Många misstag skulle ha kunnat undvikas i livet om vi inte kopplade samman skönhet med mänsklig kvalitet.
Du har sagt att du aldrig klarar att planera romaner långt i förväg.
– Det stämmer. Det är helt omöjligt.
Så då måste du ha hittat den här storyn efter ”På Chesil Beach”. Hur gick det till?
– Jag har ju intresserat mig för klimatfrågan ända sedan nittiotalet. Jag väntade egentligen bara på en krok, en ingång, en möjlighet, en person, en idé.
Stämmer det att du ändrade i manuset efter klimatkonferensen i Köpenhamn i vintras?
– Ja! I sista stund. Jag hade höga förväntningar på Köpenhamn, men... så blev det i stället så att mötet fångade andan i ”Hetta”. Intelligentian var samlad – och bakbands av kortsiktighet, aktivism och fåfänga. De skulle diskutera planetens värmeproblem mitt i en snöstorm! Det är ju fars. Så när jag läste korr i januari så var jag tvungen att ändå bjuda in Michael Beard till Köpenhamn. Han är en så fin representant för vad som hände där.
Kan skönlitteratur göra politisk skillnad?
– Nej. Tyvärr tror jag inte det. En roman kan visa en situation, undersöka den, klargöra särskilda svårigheter, skildra den mänskliga naturen. Men reellt påverka, det är tveksamt. Det intressanta med just den här politiska frågan är väl att vi ombeds tänka långsiktigt, vilket inte riktigt ingår i vår konstruktion. Att göra tjänster för folk vi aldrig har träffat. Som inte är födda. Vi är inte sådana.
Ian McEwan fascineras alltid av slumpen. Av det impulsiva som i efterhand görs rationellt.
– Jag funderade på att köpa ett hus på landet för ett tag sedan. Men så blev jag tveksam. Min fru föreslog att jag skulle göra som Charles Darwin och göra en lista, med mina bästa argument för och emot. Men det spelade ju ingen roll! Att skriva ner dem skapar illusionen att man är noga med sitt beslut, men om man tvekar ska man väl ändå inte köpa?
Så du köpte inte.
– Jag köpte inte. För det ska man veta att man vill, redan innan man gör sin lista. Det sägs att folk som gifter sig alltid känner tvivel.
Inte alla väl? Tvivlade du?
– Nej okej. Inte andra gången. Då var det snabbt och då var det rätt.
Hur tror du att du blir läst i framtiden?
– Ingen aning. Historien får döma mig, säger en del. Jaså? Tänk då på hur vi grälar om historien. Jag har inget hopp om att få en särskilt rättvis dom i framtiden, lika lite som jag kan räkna med att få det nu.
Finns det en motsättning i att skriva för samtiden eller framtiden? För mycket samtidsmarkörer kan göra texten obegriplig om några år.
– Men alla bra romaner är provinsiella. En roman kräver exakthet för att bli bra. Tar man bort den ur sin tid ramlar man in i något existentiellt som Sartre, som är svårläst i dag. Camus kan man å andra sidan läsa fortfarande.
Han har ju alltid en story.
– Visst. Och det kan Peter Handke ha också, men jag står ändå inte ut med hans sjuttiotalsböcker längre, de känns så daterade. Så det finns ingen enhetlig förklaring där heller.
När vi lämnar Michael Beard vet vi att han är körd. Han gör inget åt sin hudcancer. Alla vill stämma honom. Alla hatar honom.
– Inte alla. Ett helt gäng kvinnor beundrar ju honom. En fet padda till man!
Kände du ingen empati för honom?
– Jo, jag började ju där. Men jag arbetade kanske bort den känslan.
Balansen mellan förnuft och känsla är något du ofta återvänder till. Vad litar du mest på själv som författare, ditt förnuft eller din intuition?
– Jag är beroende av att kunna ta med mig lite medvetenhet om känslomässigt utbyte in på sidorna, annars är romanen död. Men din fråga bygger egentligen på en konstig motsats som inte spelar någon roll. Vi kräver, som människor, alltid ett sammanhang. När älskande är arga på varann så är det alltid bristen på konsekvens i den andres argument som stör mest av allt. Men konsekvens och känsla är inte separerade. Det är därför maskiner har så svårt att imitera eller ens förstå en människa. Vi kan göra en fantastisk schackdator, men vi kan inte göra en maskin som på ett varmt sätt kan interagera med ett barn.
Under en sen middag i fredags, då boken om uppvärmning och solenergi och drunknande isbjörnar skulle firas med Ian McEwans svenska förlag, var det någon som gav honom en meny och sa: du måste prova isbjörnarna, de är bra här.
– Jag tänkte: svenskarna alltså! De tar ju det här till nya nivåer! Fuck isbjörnar, till en restaurang med de jävlarna bara. Haha, det är ju ett lysande sätt att göra av med de sista. Trodde jag. Tills jag förstod att hon inte hade sagt ”polar bears” utan ”bouillabaisse”.