1979: Pim Pam Pum spelar för första gången, med tre trummor, på Mårtenstorget
i Lund.
2009: 30 trumslagare, lika många dansare, ett gäng flaggviftare och en
medicinman dundrar förbi på Malmös gator, och gör karneval av hela
Möllevången.
Carlos Clavijo har varit med sedan dag ett. För honom är Pim Pam Pum mer än
ett candombe-band som fyller 30.
– Det är mitt sätt att uttrycka mig. När jag kom hit som politisk flykting på
70-talet var det mitt sätt att visa solidaritet, och allt det som jag hade
med mig, säger han.
– Och det betyder mycket att samlas och göra någonting gemensamt. Idag är vi
inte bara uruguayaner i bandet, utan överallt ifrån. Vi är många, vi är
vänner och vi håller ihop. Det är levande kultur, kan man säga.
Hans gård utanför Genarp är Pim Pam Pums samlingspunkt och replokal. Inramade
av lövskog och hästhagar ligger två röda stugor. I den ena bor Carlos
Clavijo och hans familj. I den andra bor trummorna.
Candomben, jämngammal med tangon, är en rytm som härstammar från Uruguays
slaveriperiod på 1700-talet.
– Man känner slavarnas historia när man spelar, säger Charli Perolari.
– Och adrenalin! säger Marcelo Alcaire.
Rytmen skapas av tre trummor: chico, som håller takten, piano, den dova
bastrumman, och repique, som bestämmer och improviserar.
– Det är mycket personlighet i alla trummor, säger Viktor Feuk.
Han spelar chico. Då måste man vara väldigt rak och vaken, säger han. Kerstin
Engblom tycker bäst om den lugna, stora trumman piano. Svårast är nog
repique, för då måste man veta hur alla trummorna fungerar, säger Linus
Feuk. På repiquen slår Charli Perolari.
– Han har mycket energi, så det passar bäst för honom som person, säger Carlos
Clavijo.
Marcos Lamancha spelar också repique. Han började trumma efter ett besök i
Uruguay 2001.
– Det är en gemenskap och en styrka, och ett extra plus när man lever här i
Sverige, jag mår bättre. Allting fungerar bättre än om jag hade levt
isolerad utan min musik och mina rötter, säger han.
Inför karnevalen och 30-årskalaset på lördag anländer en efter en till gården.
Flaggor ska fixas, trummor ska byggas, och rytmer ska slipas. Juan Mora
rullar ut banderollen som ska svaja längst fram i karnevalståget. Den är
stor och vit, med en trumma på. Trumman pryds av en sol, som Uruguays
flagga. Regnet smattrar mot trumverkstadens tak. Men det överröstas av
candomben.
Charli Perolari improviserar, och Carlos Clavijo säger ”Bravo, bravo!” Han
lyssnar extra noga på hur den senaste tillökningen till trumfamiljen låter.
För att spänna lädret på trumman har han provat en ny teknik.
– Den ser ut som en svamp, men den låter bra, säger han.