Kritikergurun Roland Barthes har skrivit en essä om tävlingen. Kraftwerk har
gjort en kultlåt. Louis Malle en dokumentärfilm. Och när jag rotar i arkiven
hittar jag en dikt med titeln ”Tour de France” av Günter Grass. Den går så
här (i översättning av Lasse Söderberg):
”När tätklungan / passerades /av en citronfjäril /bröt många cyklister loppet.”
Tanken att en fjäril skulle kunna få ett koppel taggtrådsätande
proffscyklister med pitbullblick och stålskinkor att bryta det mest
prestigefyllda av alla lopp är förstås bisarr. Men ett av skälen till att
Tour de France förblir ett av världens största sportspektakel är att det tre
veckor långa årliga maratonloppet har en så rik historia att där finns något
att hämta för alla.
Grass skulle till exempel kunna hämta stöd för sin fjärilsfantasi i skandalen
med de doppade cyklisterna lördagen den 29 juli 1950, dagen för den femtonde
etappen i det årets tour. Start i Toulon, målgång i Menton. Vid Saint-Tropez
hoppade hälften av deltagarna i loppet av sina cyklar och kastade sig i
havet. Det finns bildbevis. Cyklisterna skuttar och plaskar i vattnet som en
dagisgrupp på utflykt. Det svala blå Medelhavet i citronfjärilens roll.
Karneval i grottekvarnen.
Ett annat myteri ägde rum 1935 på etappen Pau–Bordeaux (224 km). Den
sydfranska hettan var blytung denna onsdag den 24 juli. Räddningen dök
plötsligt upp vid vägkanten. Det ena bordet efter det andra dignande under
batterier av iskall öl. Cyklisterna tvärnitade och sköljde sina strupar, de
ville väl helt enkelt bara vara sig själva en liten stund. Men en av dem
ratade ölpausen och vann etappen, fransmannen Julien Moineau. Så småningom
kröp det fram att det var Moineau som ordnat den improviserade vägkrogen
just med avsikt att låta medtävlarnas törst hjälpa honom att stilla den egna
segerhungern. En trevlig anekdot. Men det är knappast trevligheterna som gör
Tour de France fascinerande.
Av någon anledning dras mänskligheten till just de skådespel som brukar
betecknas som ”omänskliga” – gladiatorspel, krig, kampsporter. Inte minst
gäller det människor som antas förvalta och förkroppsliga människans längtan
efter något högre, ädlare, andligare … citronfjärilar, till exempel. Näst
efter fotboll är proffsboxning förmodligen den sport som konstnärer och
intellektuella favoriserar mest. Professionell cykling ligger nog också bra
till i dessa kretsar, om inte i Sverige så i alla fall i kontinentala
högkulturer. Liksom boxningen var proffscyklingen länge en sport vars
rekryteringsunderlag utgjordes av tuffa proletärer redo att göra vad som
helst för att slå sig upp.
Cykelcirkusen Tour de France drogs igång 1903 av sporttidningen L’Auto. Målet
var att skapa drama och sälja tidningar. Tortyr var därför redan från start
en bärande del av konceptet. Cyklisterna skulle plågas och de skulle plåga
varandra. Dags-etapperna var med dagens mått mätt ohyggliga – inte sällan
över 40 mil.
Det allra första loppet kördes i halmhattar och kavajer, men snart avtog
gentlemannamässigheten drastiskt. Fula trick och mysko mediciner blev rutin.
På 20-talet beskrev en av toppåkarna i en intervju Tour de France som ett
inferno av kokain, kloroform och diarréer.
Redan efter några år hade tävlingsledningen infört bergsetapper och 1910
tvingades cyklisterna för första gången bestiga Pyrenéerna. En av dem
svarade med att kalla arrangörerna för ”mördare”.
Maratonkörningar dag efter dag. Klättringar uppför 2 500 meter höga berg.
Störtlopp i hårnålskurvor. Överallt häckar av hysteriska fans. Dopingen som
en ständigt närvarande skugga (som antog monstruösa proportioner under
”Festina-skandalen” 1998).
Det är egentligen märkligt att bara en handfull Tour de France-cyklister har
kört ihjäl sig under tävlingens drygt hundraåriga historia. Den förste var
spanjoren Francesco Cepeda som kraschade i en ravin 1935. Den mest omskrivne
är den brittiske världsmästaren Tom Simpson. Den 13 juli 1967 kapsejsade han
några kilometer från toppen av Mont Ventoux, ett 1 900 meter högt, fruktat
berg i Provence (skådeplats för dagens etapp av Tour de France).
Medlemmar av Simpsons serviceteam hade strax före kollapsen försökt förmå
honom att bryta loppet. Enligt mytologin protesterade Simpson med orden ”Put
me back on my bike”. Det är en journalistisk konstruktion. I verkligheten
talade han osammanhängande, men andemeningen var uppenbarligen densamma. Jag
måste få fortsätta.
Det finns en fruktansvärd bild av Simpson där han ligger utslagen i den
steniga vägkanten medan tävlingsläkaren Dumas ger honom konstgjord andning.
”Major Toms” liv gick inte att rädda. Han hade cyklat på amfetamin och
konjak i mördande hetta, piskad av prestationsångest.
I veckan störtade den tyske cyklisten Jens Voigt illa under en nerförslöpa.
Runt om i Europa drog tv-tittare efter andan – i förskräckelse och
medlidande, men också i upphetsning. Hur gick det? Voigt fördes till
sjukhus, illa men inte livshotande skadad, och nu vidare till nästa etapp…
ska berget till sist knäcka Lance Armstrong?
Varje tv-skärm är ett litet Colosseum. Men det vore fel att förklara
fascinationen för Tour de France enbart med blodtörst. Där finns samtidigt
så mycket annat. Där finns inte minst något av det Günter Grass försöker
fånga i sin kitschiga dikt – spänningen mellan det förutbestämda och det
oväntade, lagmaskinen och individen, ritualen och improvisationen …
Cykellopp och opera har inte bara Italien gemensamt. Om opera är konst med
inslag av uthållighetssport så är cykel uthållighetssport med drag av konst.
Om klungan, le peloton, är kören så har också ett cykellopp som Tour de
France sina hjälte-tenorer – mytomspunna stjärnor som Fausto Coppi, Jacques
Anquetil, Bernard Hinault, Eddy Merckx, Greg Lemond, Miguel Indurain, Lance
Armstrong och nu kanske också Alberto Contador.
Tour de France körs i lag, men det är kring solisterna, kaptenerna, intrigerna
byggs. De övriga lagmedlemmarnas huvudsakliga jobb är att serva stjärnorna:
skapa taktiskt gynnsamma situationer, dra, hålla nere hastigheten, ge
vindskydd, hämta vatten… De är ”les domestiques”, betjänterna. Här finns
arkaiska hierarkier som för tankarna till hjältesagor som Sagan om ringen.
Brödraskapets uppdrag är att skydda ringbäraren fram till den sista mördande
kilometern uppför berget.
Tour de France är en tävling genomsyrad av historia och av regler om hur
cyklisterna ska vara och uppföra sig, säger regissören och före detta
Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm, en av det svenska kulturlivets få
kända Tour-fans. Holm har följt tävlingen sedan 70-talet. Först genom att
stava sig igenom utländska sporttidningar, sedan med hjälp av dansk tv och
den legendariske Tour-kommentatorn, författaren och filmaren Jørgen Leth. Nu
tror Staffan Valdemar Holm intresset är på uppgång också i Sverige
Kan du ge ett exempel den där hederskodexen du talar om? frågar jag när jag
ringer upp honom på hans sommarställe på Österlen.
– På 80-talet hade Hinault vunnit Touren fem gånger. Greg Lemond var hans
löjtnant. Året därpå lovade Hinault att Lemond skulle få vinna, själv skulle
han dra sig tillbaka. Men under loppet gjorde han ändå allt för att ge
Lemond ett helvete, på alla sätt. Efteråt förklarade Hinault att om inte
vinnaren av Touren blir utmanad under loppet så är segern utan heder,
ärelös. Det handlar om gamla riddar-ideal.
– Och ta utbrytningarna. Om en av cyklisterna bara ligger i vindskydd och inte
hjälper till får han inte vinna. Han blir bortmobbad av de andra. Ska tio
cyklister som gör en utbrytning hålla hela vägen måste de samarbeta även om
de är konkurrenter. Men samtidigt kan det aldrig lita på varandra.
Låter som vilket företag som helst?
– Ja, det är en gruppdynamisk grundkurs.
Man inser att det finns fler än ett skäl för en regissör
och teaterchef att följa en cykeltävling. Tour de France – Dramaten på hjul?
Holm talar om Touren som en historia berättad i ett landskap. Det är ett av
skälen, vid sidan av det sociala och moraliska spelet, till att tävlingen
fascinerar intellektuella, säger han.
– En annan är att där finns en komplexitet. Man upplever loppet genom att
veta.
I morgon är över för den här gången. Segraren går i mål Champs Elysées.
Och snart ska Staffan Valdemar Holm sätta upp Rikard III på Det Kongelige –
Shakespeares berättelse om hur en domestique förråder sin kapten och lägger
rabarber på den gula tröjan.