”70 demonstranter dödades i Syrien” är en rubrik som är lätt att skaka av sig:
”Sådan är världen, full av elände”. Men när Youtubeklippet från samma
händelse visar en beskjuten man vars underkäke är en blodig sörja med
slamsor som hänger och han fortfarande lever och hans gnyende får dig att
undra hur medveten han är om sitt tillstånd och du ber från hela ditt hjärta
att han dog strax efter att klippet filmades, då är det svårare att glömma.
När konflikter pågår besöker jag de mörkare delarna av Youtube, detta digitala
bårhus för frihetskämpar i Långtbortistan, för att med egna ögon se det som
flyktigt nämns i tidningar. Jag tittar trots obehaget för jag anser det vara
min plikt som journalist – och människa – att åtminstone tya se det som
andra upplever. Skeenden som för mig är platta och på 13-tum är verklighet
för individer med samma mänskliga behov som jag, men med mindre tur.
Våld avtrubbar sägs det, men hos mig skapar det mest en känsla av ilska och
brådskande angelägenhet. Ilska över att europeiska politiker och företag
istället för att göra allt i sin makt för att hindra de ansvariga bakom
illdåden, samarbetar med dem. Företag som finsktyska Nokia Siemens, statliga
Rymdbolaget (numera SCC), Telia Sonera (som till 51 procent ägs av svenska
och finska staten), Turkcell (där Telia snart äger 64 procent av aktierna),
Ericsson, Stenbeckskontrollerade Tele2 och Millicom har försett diktaturer
som Iran, Libyen, Syrien, Vitryssland och Azerbajdzjan med
övervakningssystem och mobilnät. Iran, där bögar hängs från lyftkranar på
torgen. Syrien, där en trettonåring kan torteras och kastreras, en sångare
kan få stämbanden slitna ur halsen och där minst 20 000 dissidenter dödades
redan 1982. Vitryssland, som inte bara förbjuder protester utan även
”icke-handlingar” och har arresterat 2 000 personer för att ha klappat
händer på gatan.
Våra företag för handel med monster, med tyst medgivande eller aktiv hjälp
från utrikesminister Carl Bildt, IT- och regionminister Anna-Karin Hatt (nu
kandidat till ordförandeposten i C) och handelsminister Ewa Björling.
Allmänheten har informerats. Ändå händer inget. Debattartiklar och blogginlägg
skrivs, sedan fortsätter allt som förr. (Redan på sjuttiotalet sålde det
statliga företaget Telub teleteknik till Libyen med Telubaffären 1981 som
följd.) Att bli påkommen med att ha samtalat med en SD:are tycks vara mer
skambelagt för våra politiker än att sälja hjälpmedel till mördare.
Våra företag och politiker bör inte föra handel med uppenbara diktaturer som
kränker mänskliga rättigheter. Att hjälpa diktaturerna i kränkandet är
absolut oacceptabelt. Vi får inte vänta tills tyrannerna löpt amok innan vi
inser det.
Nima Dervish
journalist