Sofi Oksanen blev skräckslagen när hon nominerades till Nordiska rådets
litteraturpris 2010. "Jag såg direkt tiden för att skriva försvinna som
en liten hund som jag försökte att fånga", berättade hon
i en intervju i går.
Den meningen säger mycket om hennes skrivande. Det är intensivt på gränsen
till brinnande, och det drivs av en mission att fånga något dolt - en
tidsanda, en smärta, en historia som ingen vill kännas vid.
I går tillkännagavs att hon tilldelas det prestigefulla priset för romanen "Utrensning"
som kom på svenska i januari. Hon var en tippad vinnare, boken har redan
belönats med både Finlandia- och Runebergspriset.
"Utrensning", Oksanens tredje roman, är en poetisk och brutal
skildring av Sovjetunionens ockupation av Estland. I centrum finns den
olyckliga Aliide, en av alla estniska kvinnor som utsattes för upprepade
våldtäkter. Oksanen visar sin styrka som författare i det psykologiska
dramat där gränsen mellan förövare och offer är tunn. Aliides liv har
slagits i spillror av regimen, samtidigt drar hon sig inte för att själv
skicka sina fiender till Sibirien. När traffickingoffret Zara dyker upp hos
henne en bit in i 90-talet får hon en chans att sona sina brott.
Sofi Oksanen har påtalat att det finns märkligt få estniska huvudpersoner i
den finska litteraturen. Hon är själv finsk-estnisk, och drar sig inte för
att kritisera Finland - vilket irriterat många. "Jag fick lära mig
att många tycker att det är roligt så länge man skriver böcker och vinner
priser ... men när man säger något sådant här är det genast 'din estniska
hora, stick hem till Ryssland'", berättade hon i en intervju med
Sydsvenskan.
Även om inte Oksanen får ett varmare bemötande i Finland efter priset, är "Utrensning"
en bok som förtjänar att läsas av många. Den visar att historien alltid
kommer ikapp oss, hur hårt vi än blundar för den.