Slutet är inte roligt. Men vägen dit gör boken läsvärd, tycker Oline Stig.
Två aviga människor från olika världar möts under tvingande omständigheter och
förvandlas så småningom till två räta. Det är den sammanfattande fabeln i
Helena von Zweigbergks nya roman och mina förväntningar är inte på topp.
Zweigbergk skriver en enkel och rak bruksprosa, som kan fungera om
berättelsen bär. Men i den förra romanen, ”Ur vulkanens mun”, var
berättelsen förutsägbar och romanfiguerna så mallskurna och tillkämpat
vanliga att jag kände mig som en utomjording.
”Sånt man bara säger” har en annan kaliber. Susanne är femtio plus och
befinner sig i en livskris. Hon har flytt till ett torp på landet för att
leva ensam och slippa ta hand om någon – när hon plötsligt får sin
lillasysters tonårsson på halsen. En surmulen datanörd som vägrar prata.
Lillasyster, Louise, befinner sig också i kris, men av ett annat slag. Medan
Susanne har varit den duktiga och ansvarsfulla har Louise kört sitt liv i
botten med gott humör. Hopplösa företagsidéer och obetalda fakturor har
gjort att hon jagas av kronofogden och hotas av vräkning. Därför låter hon
sonen flytta till moster Susanne. Sedan försvinner hon själv till okänd ort.
Jag tycker om den här boken. Zweigbergk skildrar den omöjliga relationen
mellan den känslomässigt låsta Susanne och den inåtvände Jonas med tonträff
och fint gehör. Trots att det inte händer så mycket lyckas hon bygga upp en
nästan andlös spänning mellan misslyckade köttbullsmiddagar, regnpromenader
och taffliga samtal. Den såriga systerrelationen och minnena från förr ger
berättelsen ytterligare bredd och djup.
Sedan ska allting rätas ut. Uppgörelse med systern, försoning med sonen.
Resonemang om hur allt blev som det blev och varför. Det är inte lika
roligt. Men vägen dit förlåter det tillrättalagda slutet. Och att
människorna i den här boken är lika ovanligt vanliga som människor oftast är.
Oline Stig, författare.