Två aviga människor från olika världar möts under tvingande omständigheter och förvandlas så småningom till två räta. Det är den sammanfattande fabeln i Helena von Zweigbergks nya roman och mina förväntningar är inte på topp. Zweigbergk skriver en enkel och rak bruksprosa, som kan fungera om berättelsen bär. Men i den förra romanen, ”Ur vulkanens mun”, var berättelsen förutsägbar och romanfiguerna så mallskurna och tillkämpat vanliga att jag kände mig som en utomjording.

”Sånt man bara säger” har en annan kaliber. Susanne är femtio plus och befinner sig i en livskris. Hon har flytt till ett torp på landet för att leva ensam och slippa ta hand om någon – när hon plötsligt får sin lillasysters tonårsson på halsen. En surmulen datanörd som vägrar prata. Lillasyster, Louise, befinner sig också i kris, men av ett annat slag. Medan Susanne har varit den duktiga och ansvarsfulla har Louise kört sitt liv i botten med gott humör. Hopplösa företagsidéer och obetalda fakturor har gjort att hon jagas av kronofogden och hotas av vräkning. Därför låter hon sonen flytta till moster Susanne. Sedan försvinner hon själv till okänd ort.

Jag tycker om den här boken. Zweigbergk skildrar den omöjliga relationen mellan den känslomässigt låsta Susanne och den inåtvände Jonas med tonträff och fint gehör. Trots att det inte händer så mycket lyckas hon bygga upp en nästan andlös spänning mellan misslyckade köttbullsmiddagar, regnpromenader och taffliga samtal. Den såriga systerrelationen och minnena från förr ger berättelsen ytterligare bredd och djup.

Sedan ska allting rätas ut. Uppgörelse med systern, försoning med sonen. Resonemang om hur allt blev som det blev och varför. Det är inte lika roligt. Men vägen dit förlåter det tillrättalagda slutet. Och att människorna i den här boken är lika ovanligt vanliga som människor oftast är.

Oline Stig, författare.