– Vi lukker nu!
Mc Donalds på Köpenhamns Hovedbanegård. Den unge svensk som nyss serverat mig
Earl Grey i pappmugg på låter oss inte sitta kvar särskilt länge. Han ryter.
Klockan är tjugo över tolv, torsdag natt, och det är dags att sopa golvet
rent och fösa ut de sista gästerna.
För vilka inget annat återstår än att gå ned och ställa sig i vinddraget på
perrong fem.
Så har jag stått många vinternätter sedan dess, med danssvett som kyler längs
ryggraden. DSB First ställer notoriskt in midnattståget till Malmö, hänvisar
till det som går en timme senare som sedan kommer en halvtimme försent.
Fram tills på femtiotalet fanns det väntsalar för första respektive andra och
tredjeklassresenärer. Idag är Hovedbanegården ett köpcenter, där de flesta
värmande butiker stänger klockan 20. Nåd finns ingenstans att köpa. Men det
finns en vänthall för kungligheter vid spår 1.
Tröstförsök 1. Jag försöker romantisera kring den internationella atmosfären.
Men på nätterna har det flöde av människor, som Tom Sebastian gestaltar i
diktsamlingen Anteckningar från en målare, försvunnit. Stämningen och
äventyrskänslan Jolo skrev om i sina reseberättelser har ersatts, om de
någonsin existerat, av tomma golv, nattlig dekadens, spyor i hörnen och de
väntande svenskarna.
Tröstförsök 2. Järnvägsstationen i litteraturen. Men mina tankar handlar
snarare om hur Patricia Highsmith utnyttjade den Sartredoftande samlingen
resenärer i "Strangers on a train" (1950) och gjorde tåget till den perfekta
spelplatsen för ett brott. Och om Tolstoj vore Öresundspendlare hade han
utan tvekan slängt Anna Karenina framför tåget långt tidigare.
Vad händer då med perrong fem och det hopkok av Sverigependlare som tvingas
evighetsvänta där dag ut och dag in? Utlämnade till varandra och till
skyltarna som berättar att tåget är avlåst – en slags välvillig
hittepåkorsning av danska avlyst och svenska avblåst.
Perrong fem, där de inställda tågen inte, som alla andra tåg, utannonseras i
stationens högtalarsystem.
Perrong fem, vars tåg ingen anställd på Hovedbanegården verkar veta något om.
Likadant är det med de utlovade ersättningsbussarna som aldrig dyker upp.
Perrong fem, där jag faktiskt hittade den svenska pendlerska som blev min
första riktiga Köpenhamnsväninna. Vi fann varandra i gemensam frusenhet och
utfrusenhet. Vi hade blivit utslängda från Mc Donalds. Vi hade tröttnat på
titta på det elektriska leksakståg som kör runt runt på Jernbanecaféen på
Reventlowsgade. Vi hade tröttnat på att vår tid ingenting var värd för den
de Danske Statsbaner. För de flesta dagar vill man faktiskt inte möta nya
vänner, de flesta dagar vill man bara hem.
Sista tröstförsöket: Järnvägsstationen i musiken. Hendrix, Dylan och Doris,
väntar alla på tåg som ska ta dem från en eller annan gudsförgäten plats där
de, liksom jag, dricker te och förnedras medan klockan sniglar sig fram.
Tåget är här symbol för livet och kärleken. Skillnaden mellan Hendrix och
Öresundspendlarens blues är emellertid att väntan på stationen inte är
engångsföreteelser. Vanhedern har blivit rutin – en rutin vi betalar dyrt
för, 84 kronor enkel resa med mitt nya Jojo-kort eller tvåtusen spänn per
månad. Jag anar att många pendlares förhållande med Köpenhamn skulle ha
spruckit för länge sen om det inte, likt äktenskapen innan kvinnorna kom ut
på arbetsmarknaden, varit en hushållsekonomisk nödvändighet.
Precis som fungerande kärleksrelation grundar en lyckad Öresundsrelation sig
på ömsesidig respekt. Signalfel, kommunikationsfel, elfel, spårarbete eller
konduktörer som inte dyker upp. Pendling mellan Malmö och Köpenhamn är
pendling mellan hopp och förtvivlan. På grund av menlösa ursäkter och
ständigt brutna löften står jag inte längre nykär och förväntansfull på
perrongen. Ännu mindre en lördagskväll för nöjes skull. Priset är för högt.
Det allra största hindret för både kärlek och integration är ett hjärta som
börjar ge upp. Och inuti mitt huvud är bilden av Hovedbanegården alltid
mörk, kall och blåsig.
Julia Svensson
journalist