"Snedvridna larmrapporter är ett större problem än spelkulturen"

”I dag är det inte fysiska äventyrslekar som gäller.”

Så inleddes det senaste angreppet på spelkulturen. Redan där är utgångspunkten klar. Förr byggde barn kojor i skogen, idag sitter de med fyrkantiga ögon framför datorn, där skärmens upplösning utgör den enda begränsningen för mängden bestialiskt våld som sipprar ut. Mitt i julhandeln avfyrade fyra forskare på Karolinska Institutet sin kanonad på Dagens Nyheters debattsidor.

Med avstamp i en lägesrapport som påstår att ”realismen och våldsinnehållet i dataspel ökat explosionsartat ” och varnar för en ”ökande förekomst av verklighetstrogna och extremt våldsinriktade spel där alla spelmoment som belönas går ut på att virtuellt döda, skada, misshandla, våldta, sprätta upp och lemlästa sina opponenter” ledde debattörerna obönhörligt fram till själva sakfrågan: att våra barn tar allvarlig skada och att även samhället i stort är i fara.

Den råa samtiden ställd mot ett paradisliknande förflutet är ett tacksamt debattämne, som passar både på DN:s debattsidor och för att generera svarta rubriker i kvällspressen. Att spelkulturen utgör en samhällsfara av stora mått får tyngd då det kommer från välkända hjärnforskare och beteendevetare. Problemet är bara att artikeln saknar stöd, både i verkligheten och i forskningslabbet.

Mängden spelvåld har inte alls ökat markant, och förekomsten av våldtäktsspel sträcker sig till ett enda exempel: ett fem år gammalt japanskt porr CD-rom. Det finns heller inget belägg för att dataspelare skulle vara överrepresenterade i våldsstatistiken. Med det inte sagt att barn ska spela otäcka vuxenspel. Det finns många andra anledningar till att följa det väl fungerande åldersmärkningssystemet PEGI.

Däremot är resultaten efter femton års forskning om dataspelsvåld och aggressivt beteende fortfarande oklara: man har hittat mycket svaga eller inga samband. Det är inte samma sak som att ett samband är otänkbart, bara att det inte alls är så klarlagt som vissa debattörer vill ge sken av. Det gäller här att skilja på fakta och hypotes, på verklighet och magkänsla.

Artikelskribenterna har nu tagit tillbaka flera av de värsta felaktigheterna, även om de i själva debatten ägnat lika mycket energi åt personangrepp och smutskastning av oliktyckande som åt att bemöta den befogade kritiken. Slutet gott, allting gott? Nej inte alls. De har faktiskt i viss mån vunnit det hela ändå. Den första debattartikeln rapporterades som en nyhet i media över hela landet. ”Nu är det bevisat, barn blir våldsamma av tv-spel!” Den efterföljande diskussionen tar de flesta aldrig del av. Och så har deras grundbudskap nått ut, spel är en samhällsfara.

Den fråga man kanske borde ställa sig är hur dessa ogrundade utspel faktiskt kan förvärra situationen för utsatta barn. I den internationella spelvåldsdebatten har man flera gånger varnat för att denna typ av skräckpropaganda kring spelens skadeverkningar flyttar fokus från de verkliga problemen.

"Att skylla på något så enkelt som våldsamma tv-spel gör att föräldrar, socialarbetare och politiker ignorerar betydligt mer signifikanta och väletablerade orsakar till ungdomsvåld som beteendestörningar, sociala, ekonomiska, genetiska och mentala faktorer." skriver Lawrence Kutner och Cheryl K. Olson, båda doktorer och experter på barnpsykologi vid Harvard, i sin utmärkta bok ”Grand Theft Childhood”. Att en av forskarna bakom debattartikeln i DN avfärdar hela det resonemanget som ”strunt” i en efterföljande radiodebatt visar inte bara på en skrämmande nonchalans utan också på en stor okunnighet om de mediekrafter de så ivrigt släpper loss.