Jag har hellre roligt än äter mask

”Jag äter hellre en burk mask än kör japansk motorcykel” stod det tryckt på ett klistermärke i anrika Hobbex-katalogen när jag var barn. Oavsett hur uppriktigt menat detta var visar det på vår förkärlek för grupperingar. Vi sorterar gärna oss själva efter tycke och smak, som om våra vardagspreferenser definierar oss som människor.

Beatles eller Rolling Stones? Coca eller Pepsi? PC eller Mac?

I spelvärlden råder det ingen brist på konkurrerande varumärken. På 70-talet regerade Atari i princip ohotat med Colecovision och Intellevision nafsande i hasorna. Men när Nintendo i mitten av 80-talet lanserade sin grå fyrkant, kallad NES, inleddes en kapplöpningsmentalitet som står sig än idag. Under tio år tävlade Nintendo med ständige konkurrenten Sega om spelälskarnas surt förvärvade slantar. Den nya teknikens möjligheter lockade och Nintendo inledde ett samarbete med Sony om en CD-baserad konsol. Projektet slutade i bråk och Sony blev istället ny huvudfiende då de gav ut dundersuccén Playstation.

En generation senare kastade sig Microsoft in i striden medan Sega, efter den uteblivna framgången för Dreamcast, lade hårdvarutillverkningen på hyllan för gott. Idag slåss de tre jättarna Nintendo, Microsoft och Sony. Wii är snart uppe i 60 miljoner sålda apparater, medan Xbox 360 och Playstation 3 befinner sig på var sin sida om 30-miljonersstrecket. Sonys Playstation 2 leder dock fortfarande ligan med drygt 140 miljoner sålda apparater sedan lanseringen 2000.

Det är inte konstigt att tillverkarna själva slår sig för bröstet och framhåller sin konsol som den allra bästa, men det är intressant hur konsumenterna så helhjärtat ger sig in i striden för att försvara just sitt inköp. Dåliga recensioner och svikande försäljningssiffror bortförklaras konstant. Fick ett nytt spel ”bara” 9 av 10 i betyg betyder det att kritikern är mutad av den ondskefulle konkurrenten.

Exklusiva titlar, de spel som enbart kommer till en tillverkares konsoler (”Halo”-serien till Xbox, och ”Mario” till Nintendo) har alltid varit tunga slagträn i kampen om köparna. I ett diskussionsforum läste jag apropå en ny titel: ”Det där spelet ser bra ut. Jag hade köpt det om det var exklusivt till Playstation 3!” Avsändaren menade att spelet, trots att det verkade intressant, inte lockade honom eftersom det även släpptes till en annan konsol än den han själv ägde.

Här kan man tycka att identifikationen med den ”egna” konsolen gått lite väl långt. Jag har svårt att tänka mig den filmälskare som skulle vägra se en nyutgåva av ”Casablanca” bara för att den släppts till både DVD och Bluray. Så här småsint blir dock ofta spelvärldens interndebatt kring de olika formaten. Även de spel som släpps till flera maskiner används som kanonkulor i striden. Vilken version av ”Modern Warfare 2” är egentligen bäst? På hemsidor och i tidningar radas jämförelser upp. Är kanske kanterna på geväret lite taggigare på Playstation 3? Låter inte explosionerna lite tunnare på Xbox?

Allt som oftast är det här kvalificerat trams. Alla moderna konsoler erbjuder tusentals underhållande timmar, oavsett märke. Och när det väl kommer till kritan har vi väl hellre roligt än äter en burk mask?

Tre tips: Veckans omtuggningar

Left 4 Dead 2

Explosiv uppföljare med små förbättringar… och motorsågar.

Assassins Creed 2

De speltekniska problemen finns kvar, men renässansens Florens och Venedig imponerar.

New Super Mario Bros

Klassiskt så det förslår men när kostymen passar så exakt vore större ändringar vansinne.