Svåra frågor har aldrig enkla svar

Den här veckan tänker jag på en tjej från Arvika, som firade sin tjugoåttonde födelsedag förra helgen men som inte kommer att få fira sin tjugonionde.

Hon hade precis flyttat till Spånga och bjudit in sina medspelare från World of Warcraft till festen. Morgonen efter var hon död. En av festdeltagarna, en 33-årig man från norra Sverige, misstänks ha bragt henne om livet.

Jag tänker på hur oerhört sorgligt allt detta är. Hur denna unga tjej, med så mycket framför sig, släppte in fel person i sitt liv och hur lätt lycka och glädje kan vändas till oerhörd tragik.

Jag försöker tänka på hur roligt hon ändå måste ha haft i spelets värld, och att de vänner hon fått där betydde så mycket för henne att hon valde att fira sin födelsedag tillsammans med dem. Jag hoppas att hennes sista kväll var fylld av glädje. Det är inte en självklarhet att som nyinflyttad ha en stor bekantskapskrets, men för henne var uppenbarligen inte vänskaran begränsad till den närmaste omgivningen.

Jag tänker på hur onlinespel för människor från alla världens hörn samman. På personer som gifter sig efter att i tusentals timmar slagit följe i Ultima, eller som startar företag tillsammans efter alldeles för många handelstransaktioner i EVE. Men också på hur det förstås måste gå illa någon enstaka gång, riktigt illa.

Det är en statistisk självklarhet att det bland World of Warcrafts elva miljoner spelare också måste finnas galningar, brottslingar och mördare. Elva miljoner människor, det är ett par miljoner fler än i hela Sverige. Ett land som rymmer många underbara människor, men även personer som Thomas Quick, Niklas Lindgren och Anders Eklund.

Jag tänker på alla de människor jag själv träffat i livet och som skänkt mig glädje genom åren. Hur en av de trevligaste av dem helt oväntat mördade en främling en kväll i Göteborg, och senare tog sitt eget liv.

Jag tänker på kvällstidnings­drevet som gick igång med sedvanlig ­brådska den här gången. Hur de kal­lar det ”World of Warcraft-mordet” och skriver att polisen undersöker kopplingar mellan spelet och brottet. Hur de lägger in faktarutor om spelet och nämner debatten om spelberoende.

Jag tänker på hur vi så gärna vill kunna peka och säga ”se där, det var därför det hände” och sedan fortsätta dricka vårt morgonkaffe.

Vi vill så gärna hitta enkla svar på det ofattbara och kanske behöver vi också något att binda upp dessa hemskheter på, detaljer och löpsedlar, för att kunna skilja dem åt och minnas dem. Jag tänker på mina närmaste och min familj. Hur man faktiskt aldrig kan vara säker på någonting, även om jag är fullständigt övertygad om att vi inget vinner på att leva våra liv i rädsla och ängslan.

Men mest av allt tänker jag på en tjej från Arvika som inte kommer att fira sin tjugonionde födelsedag.