Plattform: PS3
Titel: Dark Void
Cirkapris: 630 kronor.
Finns även till PC och Xbox 360.
Utvecklare: Airtight Games.
Betyg: 3
Det hela utspelar sig på 30-talet. Någonstans i Bermudatriangeln finns en
portal som leder till en parallell värld. Där finns förstås elaka aliens,
men även uppfinnaren Nikola Tesla som snickrar ihop en personlig jetmaskin
åt dig. Så långt är allting väl och spelvärlden har en viss charm i stil med
filmen The Rocketeer.
Spelets första akt är rejält seg då man inte ännu lärt sig hantera flygandet,
och handeldvapnen knappt gör någon skada. De vertikala passagerna som är
tänkta att vara spelets specialitet visar sig vara ganska tråkiga.
I andra akten tar sig spelet rejält. Man lär sig vilka möjligheter
luftstridsnivåerna erbjuder, och med uppgraderingar och nya vapen blir
skjutandet mer effektivt.
I tredje akten börjar spelet falla isär. Berättelsen fransar ut i en mängd
löst hängande trådar. Vissa nivåer har drygats ut med allt för många vågor
av identiska fiender. Och vad värre är, några gånger kraschade spelet.
Dark Void lider av ett antal designmissar. Inlärningskurvan är för brant och
på åtminstone ett ställe kan man inte ta sig vidare om man dör, med mindre
än att man startar om spelet. Men trots alla tillkortakommanden är spelet i
alla fall ett försök att göra något unikt. Man blandar mark- och flygstrid
på ett sätt jag aldrig sett tidigare, och trots att jag i vissa partier mot
slutet önskade att det skulle vara över, ville jag ändå starta om från
början när jag var färdig.