”Boom Street” blandar karaktärer från Nintendo, från spelserien ”Dragon Quest”, och placerar dem i ett spel baserat på finanskrisen som exploderade 2008 och som fortfarande påverkar världen.

”Boom Street” är som Monopol. Man slår en tärning, flyttar runt på en spelplan och gör investeringar genom att köpa och sälja butiker, områden och aktier. Allt i förhoppning om att motståndarna ska landa på ens rutor och bli skyldiga en förmögenhet.

Det är inte som Monopol eftersom Monopol är världens bästa brädspel och det är inte det här. Nu är inte ”Boom Street” direkt dåligt, det går att ha roligt med det, särskilt tillsammans med vänner. Reglerna är enkla och ger tillräckligt med utrymme för variation. Men brädspel på tv:n blir aldrig riktigt samma sak som när man sitter tillsammans runt ett bord, spänningen mellan människorna försvinner och det enkla i att rulla tärningar blir onödigt komplicerat med kontroller i handen.

Och alla de nya möjligheter som det digitala mediet erbjuder används inte här.

Även om Monopol är lika mycket på låtsas som ”Boom Street” saknar det senare den avgörande detalj som gör Monopol så bra.

Den fysiska känslan av pengar i handen.

Den som lockar fram den lilla kapitalisten.

Även om pengarna är på låtsas.