Det är kul att spela spel, det är nog de flesta medvetna om. Frågan är om spel
kan vara mer än så? Två studier brukar lyftas fram för att visa hur nyttigt
det är för oss att spela. Den ena handlar om hur titthålskirurger med
spelvana i regel är duktigare på sina jobb än andra. Den andra visar att
jaktpiloter kan dra fördel av de reflexer idogt spelande medför.
Det finns ett stort problem med dessa exempel. Jag, och miljontals människor
med mig, när inga som helst drömmar att bli vare sig kirurger eller
jaktpiloter.
Jag pratar ofta om spel inför skolpersonal. Både bibliotek och äldreboenden
har öppnat sina dörrar för spelkulturen. Men i våra skolor betraktas spelen
fortfarande ofta som en fiende att bekämpa. Fördomarna är så hårt
cementerade att inga argument egentligen biter. När jag benat ut
massmördarteorier och beroendeproblematik återstår åhörarnas kärnfråga. Men
vad är det för nytta med det där spelandet? Är det inte bara slöseri med tid?
Jag brukar svara "ja" på den sista frågan. Spel är, som all annan kultur,
egentligen ett tidsfördriv. Till skillnad från mat och tak över huvudet är
kultur inget vi behöver för att överleva från dag till dag, utan för att stå
ut med våra liv. Den glädje och upprymdhet som en god bok, en bra film eller
ett välgjort spel bjuder räddar oss inte från svältdöd eller kyla, men
lyfter oss högt ovan vardagens problem och ger oss nya perspektiv på vår
omvärld.
Nu är inte spel det enda populärkulturella uttryck som stöter på patrull i
svenska skolsalar. I min sons förra skola tog jag vid ett föräldramöte upp
frågan om inte enklare filmkunskap borde ligga på schemat. Svaret jag fick
var lika förutsägbart som skrämmande. ”Film ser de ju så mycket på fritiden.
Det behöver väl inte skolan ta upp”. Elevernas stora filmintresse var alltså
ett argument för att de inte skulle lära sig något om det. Tänk er en skola
som valde att hoppa över litteraturundervisningen eftersom eleverna redan
börjat läsa böcker! Om de spelar spel och ser film, är det inte skolans
uppgift att förse dem med verktyg att förstå dem?
I veckan föreläste författaren och inspirationstalaren Göran Adlén inför några
hundra åskådare i Malmö. Det handlade om trender och förändringar inom
ledarskap, företagande och marknadsföring.
Mitt i föredraget kom Adlén in på spel. Han undrade när vi kommer att se
erfarenheter i World of Warcraft och Counter-Strike som önskvärda meriter i
platsannonser. Inte för jobb i spelbranschen, utan för helt vanliga yrken.
Initiativtagande, laganda, kommunikation och modet att ta snabba och
oväntade beslut är önskvärda talanger i de flesta branscher och helt
avgörande för framgång i spelvärlden. Adlén har en stor poäng. Framtidens
ledare kommer att bygga sin framgång lika mycket på digitala erfarenheter
som på klassiska skolkunskaper.
Samtidigt vill jag framhålla att detta inte är, och aldrig får bli, kulturens
huvudsyfte. Vi spelar spel för att de berikar våra liv. Om vi sedan blir
bättre företagsledare, kirurger eller jaktpiloter är bara en trevlig bonus.