GRAND SLAM TENNIS 2. Jag hoppas att John McEnroe inte har hundar. Han hojtar nämligen fram såväl beröm som kritik i samma aggressiva tonläge. En förklaring kan vara tidspress när han skulle spelas in. Det skulle även förklara att han som expertkommentator börjar upprepa sig redan i första matchens andra gem. Nu spelar det kanske inte så stor roll vad den något till åren komna omslagspojken presterar, men den halvhjärtade insatsen återspeglas tyvärr i andra aspekter av spelet.

Alla de lägen som kan förväntas finns med. Dessutom finns möjlighet att spela ett urval av klassiska matcher och se till att rätt spelare vinner, vilket ger poäng som används för att låsa upp fler klassiker längre bak i tiden. Detta läge är svårt om det är det första man ger sig på, men efter att man blivit varm i kläderna är det kul om än ganska begränsat, och det går att hitta hål i datorspelarnas agerande som kan exploateras.

Om man däremot börjar med karriärläget som fokuserar på Grand Slam-turneringarna är det istället alldeles för lätt. Man vinner varje gem, nästan varje poäng, trots att det är Borg, McEnroe och Sampras som står för motståndet. Anledningen är att man är låst vid den lägsta svårighetsgraden det första året. Senare blir motståndarna bättre, men då har man redan spelat på alla de stora arenorna och mött alla de klassiska motståndarna. Tanken är att man ska återupprepa detta i tio säsonger med ökande svårighetsgrad. Det blir väldigt mycket tennis, med väldigt lite variation.

Då föredrar jag att bjuda in kompisar och köra turneringar med mänskliga motståndare. Man kan ge sig ut på nätet också, men trots att spelet just släppts är det ont om spelare online. När jag spelar dessa lägen slås jag av att grunderna för ett riktigt bra tennisspel finns där. Systemet med att kontrollera slagen med tumspaken fungerar bra, och spelarna rör sig någorlunda naturligt på planen. Det känns därför lite bortkastat att utvecklarna inte har lyckats bygga en bättre struktur för spelaren att engagera sig med innehållet på egen hand.