Stadsplanering är det omöjligas konst

Mina främsta hatobjekt, som arkitekt och boende i Lund, är de över åkermarken i norr och öster utsmetade "tegelhögarna" och framför allt Fokus-huset. De förra är, i de sämre fallen, exempel på ett fegt och oskönt sätt att bygga. Det senare representerar den sämsta sortens arkitektur. Fokus-huset är tillkommet i ett sent skede av funktionalismen, då stilen blivit liktydig med att bygga helt utan omsorg om detaljer och proportioner, men före postmodernismen, som åtminstone ville stå för ett försök att esteticera sådana husbyggen.

Jag har också många gånger irriterat mig på flathet i stadsbyggandet utan att riktigt kunna placera skulden. Man vill begränsa skadeverkningarna av ett okänsligt byggande genom att begränsa höjder och täthet, men biter sig i tummen och får ett ännu sämre byggande. Vems är felet? Svaret är nog "allas". De processer som lett till att det brister i omsorg om kvalitet och estetik är mycket komplexa. De har att göra med att de arkitektoniska kvaliteterna, till skillnad från "tekniska egenskapskrav" (som bygglagstiftningen talar om), är svåra att kvantifiera, och därmed att lagstifta om. Det har, tyvärr, också med våra jämlikhetssträvanden att göra. Om man gör en massiv insats för att höja lägstanivån, kapar man samtidigt toppnivån. Och det är där kunnandet om god arkitektur och hantverkskunskap förvaltats. Tidigare fanns en stor ojämlikhet, som också gjorde att det fanns en kunskapsmässig och ekonomisk bas för förbättringssträvanden. Därav den goda svenska funkisen från 1930 till 1970.

Man började i och med funktionalismen lagstifta om byggandet på alla plan som går att mäta, räkna och väga: luftkvalitet, temperaturer, energihushållning, tillgänglighet, miljö, arbetsmiljö, och mycket mer därtill. Dessutom höjdes vår ytstandard, alltså hur många kvadratmeter vi har per person, till det dubbla jämfört med de flesta länder i Europa. Men den kvalitet som inte kan befästas med tal och siffror förlägsta godtagbara nivå är just skönhet - omsorg om detaljer, god rumslighet, hög livslängd. Alltså "hög arkitektonisk kvalitet".
Det finns inte mycket pengar över till det sistnämnda längre. Samhället, i form av politiker och tjänstemän med byggfrågor på borden, har då reagerat med att begränsa byggandet. Det går inte att säga "ni ska bygga minst så och så bra". I stället säger man "bygg inte så högt, bygg inte så tätt, bygg helst inte i närheten av det gamla fina eller försök efterlikna det gamla". Sådant går att reglera i stadsplaner. Om man idag ska bygga med hög kvalitet, måste man vända sig till folk som har riktigt mycket pengar. Det är ju på modet igen, och som arkitekt är det lätt att frestas - tänk att äntligen få gehör för sina idéer! Baksidan av detta har vi dock tydligt sett på till exempel Bo01. Arkitekterna och myndigheterna klarar uppenbarligen inte av att kombinera en större arkitektonisk frihet och kvalitet med goda lösningar eller ens lagenliga lösningar. Kostnaderna blir alldeles för höga, och ändå finns det inte pengar till en rimlig byggtid och gedigen kvalitet.

En motreaktion på detta har börjat synas i form av projekt med det prioriterade målet att bygga billiga hyresrätter, vilket är en svår och angelägen konst. Men det löser inte riktigt problemet. Då bygger man, med alla dagens lagkrav, fortfarande lågt och ute på åkrarna, men med ännu lägre kvalitet och livslängd. Miljövänligheten består inte i att husen står i generationer, utan i att de är återvinningsbara! Utanpå läggs en tunn postmodernistisk fernissa av roliga färger och annan kosmetika.
En debatt i frågan är alltså nödvändig. Hur ska man göra god arkitektur till ett konkurrensmedel utan att endast vända sig till de rikaste? Hur ska man stimulera till att bygga hus som står tätt och länge och sparar mark och resurser?

Då kan man fråga sig om inte Pontus Kyander sparkar in en dörr, som kanske inte är öppen, men som väl står på glänt? Skapar artikeln en debatt i rätt riktning? Är det rätt att lyfta fram ett examensarbete, som är ett slags parafras på Le Corbusiers förslag till omvandling av Stockholm, med sextio höghus på Väster? Eller alstrar det en motreaktion som gör många oemottagliga för de väsentliga poängerna? Jag kan se poängerna i Kyanders artikel. Men jag kan också se invändningarna. Det är svårt att förena smala hus med dagens normer och ekonomi. Det blir skuggigt mellan höga hus. Man måste tänka på balansen i staden med hänsyn till tekniska system, trafik, skolor. Vill vi ha in "verksamheter" som bullrar och alstrar trafik i centrum igen? Lägg därtill de negativa känslor som många säkert får inför sextio nya höghus i en befintlig stadsdel.

Jag är just nu inblandad i stadsplanearbete söder om stadskärnan. Där och på andra ställen i Lund planeras högre byggnader som ska stå tillsammans med en mer differentierad bebyggelse i fyra till sex våningar, som ska få det hela att fungera i sitt sammanhang.
I denna process tar man hänsyn till alla dagens realiteter: omgivande bebyggelse, skuggningseffekter, trafikfrågor, ekonomi, krav på bostadsutformning, tillgänglighet, produktionsaspekter - hela paketet. En nog så komplex och svår uppgift.

Mårten Belin
- arkitekt SAR

Fotnot. Martin Svansjös utställning på Lunds konsthall är pga det stora publikintresset förlängd t o m 8.2.