Det är några dagar före intervjutillfället. Vi gör upp detaljer på telefon. På
frågan "hur är läget?" svarar Fredrik Gertten: "Det är förtvivlat
naturligtvis".
Vad menade du?
– Jag var jävligt trött när du ringde bara. Efter all uppståndelse när Dole
drog tillbaka sin stämning mot oss. Vi visste ju att svenska handlare hade
sagt ifrån rätt ordentligt, och jag tror att det fällde avgörandet. På
kvällen skulle vi göra något slags uttalande i USA. Vår pr-person i Los
Angeles skrev ihop det och jag fick gå upp halv tre på natten för att
godkänna.
Hur mår du efter hela den här centrifugeringen?
– Jag mår ganska bra! Jag känner att jag är trött i kroppen. Vad som händer är
att man blir känsligare. Lite bräckligare känslomässigt. Man tar motgångar
hårdare. Och i en sån här bransch är det ju konstant motgångar. Man får nej
på projektförslag. Folk är dumma på olika sätt. Motgångar hör till vardagen.
Motstånd hör till livet. Det måste man leva med, men det tar hårdare när man
är trött och pressad.
Hur har du reagerat på angreppen mot din film?
– Jag har blivit arg ibland. Det har varit så mycket lögner. Dole hade satt
någon på att gå igenom värdeord i filmen. Hur många gånger sägs det "död"
och så. Någon lärare på University of California i Los Angeles, UCLA, hade
sålt sin själ och gjorde jämförelser till en klassisk hetsfilm mot judar.
Sådana där filmlärarexempel. Så billigt. Då äter det mig.
Är du orolig för att filmens innehåll kommer i skymundan?
– I takt med att folk ser filmen så kommer man nog tillbaks till huvudfrågan.
Nedsmutsningen från Dole hänger bara i för dem som inte har sett filmen.
Vad vill du åstadkomma genom ditt arbete?
– Jag har ju ingen sån slogan på väggen...
Jo, det har du faktiskt. Den där postit-lappen som sitter där bakom dig.
– Just det, "DET SKA NOG BLI BRA", står det. Det var en filmklippare, Åsa
Mossberg, som lämnade den till mig. Som en pepp-lapp.
Fredrik Gertten har rötterna i den malmöitiska proggrörelsen. Han var
skivbolaget Amaltheas första anställda medarbetare. Han blev tidigt en
projektmänniska, en småföretagare med hjärtat till vänster. Och där finns
värderingarna kvar.
– När jag väl säger det här vill jag göra, det är då värderingarna träder in.
Jag vill att människor som är med i filmen ska känna igen sig själva. Att
jag ska representera det förtroende de har gett mig på ett vettigt sätt.
Sedan tror jag att... ska jag titta på alla mina filmer och se en röd tråd,
så är det människobilden. Viljan att se den andre. Att lära känna människor
som normalt sett inte träder fram som individer. "Blådårar", filmen om Malmö
FF-supportrarna som jag och min bror gjorde, är på sätt och vis lika
politisk som "Bananas!*" är. Den handlar om människor som vi normalt inte
ser. Det är en politisk handling att göra supportrar till riktiga människor.
Fredrik Gerttens uppväxt var stökig. En stökig kille i ett stökigt hem, säger
han själv, och när det var som värst blev tioårige Fredrik till och med
intagen på barnpsyk.
– Vår farsa är född här, på Västergatan, i extrem fattigdom. Vår farfar var en
alkoholiserad adelsman från Finland som strandade i Malmö. Det finns en
ganska eländig historik i släkten. Ändå fick jag som barn höra: "du som har
så fint namn borde uppföra dig ordentligt" och sådär. I Skåne på
sextiotalet, där väldigt mycket människor var barn till statare som hade
blivit stadsbor... Det fanns ett adelsförakt, med rätta. Ett hat mot adeln
nästan.
Den artonårige Fredrik von Gertten fick nog av det, och tog bort sitt "von".
– Att bära ett namn som förknippades med en massa pengar och makt som man inte
hade, det var ganska udda.
Din bror Magnus som du gjorde "Blådårar" med – hur ofta sammanblandas ni?
– Ofta. Mycket ofta. Jag får grattis för Magnus filmer och tvärt om. Vi har
sedan länge bestämt oss för att bara tacka.
Är ni lika till sättet?
– Nej, det tror jag inte. Han är ju storebror.
Och du är mellanbarnet. Betyder det att du är en kompromissande och
medlande personlighet, sådär som populärpsykologin säger?
– Det är precis tvärt om. Jag var rätt udda alltså. Utåtagerande som bara den.
Jag lekte bara med tjejer när jag var liten, för killar var så dumma. Jag
har aldrig stått ut med "innebandy och öl-kvällar".
Varför valde du filmen som ditt medium?
– Jag skrev ju väldigt mycket innan. Jag skrev i Arbetet varje vecka under
elva år. Jag har gett ut en bok med gamla reportage och reseberättelser. Men
jag är nog jävligt dålig på att ha chefer. Jag gillar friheten.
Någon har sagt att du är bra på att tacka nej till saker. Fasta
anställningar och feta kontrakt och sådär. Stämmer det?
– Ja.
Varför?
– Jag tror att jag alltid har varit mån om det liv jag lever. Att göra mina
egna val. Jag blev erbjuden att bli redaktionschef på en liten sossetidning
i Småland en gång. Men jag ville inte flytta. Långt senare jobbade jag för
Strix Television när de var helt nya. Vi gjorde ett program som hette
"Stoppa pressarna". Så skulle vi göra en runda till, men då hoppade jag av
och åkte till Chile och frilansade. Efter mig kom Casten Almqvist in i
bolaget, med Robert Aschberg och de andra. Hade jag hängt på där hade jag
väl blivit lika fet och rik som de är nu. Men jag skulle ha behövt sälja ut
så mycket av det jag står för.
Och vad är det? Som du står för?
– Bra fråga... Det är väl... när man ger sig in i en sån struktur så måste man
vara lojal med den strukturens huvudmål. Jobbade du inom Strix var det
vinstmaximering till Stenbeck. Vad det än är, så måste du vara där och
försvara det. Ger man sig in i det så glider man själv, bort från vad man
verkligen vill.
Vissa säger att du kan verka lite ilsken, alltså inte socialt, utan i din
gärning.
– Ja, det tror jag. Ilska är en bra motor. Alltså... jag befann mig långt från
centrum, socialt, när jag växte upp. Jag längtade in i sammanhang. Den
hetaste rörelsen då var ju vänsterrörelsen. När jag gick i sjuan, när var
det, 1969, då hade jag "Elevens lilla röda" i fickan. En dansk bok om
elevens rättigheter. Jag gick upp till rektorn, försvarade mina vänner och
så där.
Och kunde blivit jurist?
– Nej nej, det var för mycket jobb för mig.
Till skillnad från det lugna livet som dokumentärfilmare, menar du...?
– Just det, haha. Men jag gick ju aldrig ut gymnasiet heller. Jag hoppade av i
tvåan och jobbade på Trelleborgs gummifabrik och sedan på Kockums. Så jag
har verkligen gjort min tid i näringslivet – även när jag började jobba mer
och mer med kultur. Många människor vill till kulturbranschen för att slippa
lite av det där, men det är ju helt fel tänkt. Där jobbar man ständigt med
att söka finansiering och lösa saker i hård marknadsmässig konkurrens. Det
kräver ett annat tänk, ett annat entreprenörskap.
Fredrik Gertten och WG Film, produktionsbolaget, har det ekonomiskt mycket
pressat i dagsläget. Lönerna till de fem anställda betalas ut sent.
Kostnader på en halv miljon efter Doles juridiska bråk väntar på att betalas.
Den som tror att Fredrik Gertten eller hans bolag efter internationell succé
med "Bananas!*" kan betala nästa projekt själva, utan medfinansiärer, tar
fel. Och det är inte precis som om de kan välja bland
finansieringserbjudanden heller.
– Vi måste ha en stark idé. Det är så lite pengar i det här systemet.
Dokumentärerna har oförskämt dålig ställning i det svenska filmavtalet, och
konkurrensen är stenhård. Väldigt bra projekt står mot väldigt bra projekt.
Och även om filmen sprids över världen, så blir intäkterna små. Polsk tv
köpte en av mina tidigare filmer och visade för en miljon personer. Jag fick
ungefär 30 000 kronor för det, brutto.
Har det slagit dig att du kanske just har gjort din största grej? Att du
faktiskt har nått genomslag globalt?
– Det bekymrar mig inte. Du säger det, andra har sagt det. Men för mig... jag
har kanske inte gjort min bästa film än! Det finns massor av utmaningar kvar.