OCEAN CHIEF. Någon hör rundgången, grimaserar plågat och vänder i dörren. Någon galopperar in och börjar headbanga ironiskt. De allra flesta sitter bara kvar och ölar i sina röda sammetsfåtöljer eller dansar vidare till Le Tigres Deceptacon två rum bort.
Det är premiär för livemusik på Moriskans nystartade rockklubb Krank, men i praktiken befinner sig en stor del av publiken på Nöjesguidens definition av Årets mötesplats och inte på Metalmalmös vitalaste scentillskott. Nå, ändring lär det bli huvudbokningen Ocean Chief får kvällen att kännas som den perfekta blandningen av Debaser och Inkonst.
Som
så många andra doomband på nollnolltalet framför Mjölbykvartetten låtar eller snarare tillstånd i olika grader av riff- och förstärkardyrkande trans som maler på i tio, femton, tjugo minuter. De hinner med tre, den sista heter talande nog Slipsten. Känslan när den dras som slöast är densamma som när man cyklar precis så långsamt man kan utan att ramla omkull. Spänningen som byggs upp är stark, men musikerna vajar stillsamt som havsanemoner. Keyboardljuden verkar ha skapats under vatten.
Stort på alla sätt är det, men tyngden bäddar in snarare än krossar. Störst är dock musikens totala ögonblickskänsla. Ocean Chief är nämligen ett band som aldrig spelar gamla låtar. Gamla låtar är tråkiga, dem glömmer man, berättar gitarristen Björn Andersson strax innan. Så de spelar inte en ton från sina tre studioalbum, utan det de senast har skrivit och repat in.
Jag har aldrig hört musiken förut och kommer förmodligen aldrig att få höra den igen, bara nya variationer på temat (Indiana Jones och jakten på det perfekta riffet). Det är som att lyssna på en självförstörande acetatskiva. I en tid när vi är vana att allt finns tillgängligt alltid ligger det ett värde i flyktigheten.
Detta är sann mindfulness för musikkonsumenter och en stark livestart för en ny metalscen som behövs. Länge må de båda fortsätta.