Åsa Beckman skrev för femton år sedan en negativ recension på Stig Larssons
diktsamling ”Matar”. Kort därefter bjöds denne författare in till DN:s
kulturredaktion för att hålla hov. Han valde att tala om Åsa Beckman,
närmare bestämt om hur inkompetent hon är. Som grädde på moset hotade han
att pissa Beckman i munnen så att hon inte skulle kunna tala mer. Om detta
skrev Åsa Beckman i fredagens DN och reaktionerna lät inte vänta på sig:
hundratals läsare har känt sig manade att kommentera texten. Det är i
sanning tragisk läsning. Berättelsen om Larssons svinerier reduceras till en
privat vendetta. En del tycker att Beckman borde känna sig smickrad (!),
andra menar att hon ljuger och givetvis anklagas hon för att ”hata män”. Få
tycks ha förstått det Beckman faktiskt vill diskutera, nämligen
rättfärdigandet av det manliga svineriet i kulturvärlden.
”Så uppburna män kan vara dominanta skithögar, jaha, säger du det”, skrev Anna
Hellsten lakoniskt i sin recension av Katarina Wennstams bok ”Alfahannen”
som kretsar kring just denna problematik: det manliga geniets självklara
rätt att utnyttja sin makt i relation till kvinnor, om strategin att
reducera henne till kropp, och, i extremfallet, övergrepp. Hur kan man vara
annat än uppgiven när en sextrakasserande balettchef kommer undan med en
varning, som Marc Ribaud nyligen?
Den manliga kultureliten vill också lämna sina synpunkter på det hela. Björn
af Kleen skriver en liten putslustig sak i Expressen om att DN:s läsare
uppenbarligen inte kan skilja på Stig Larsson (ond, men Fin Författare) och
Stieg Larsson (god, men deckarförfattare). Det råder nämligen en viss
förvirring angående detta i kommentarsfältet till svinartikeln. Johan
Lundberg tolkar Beckmans text som (ytterligare) ett tecken på ”DN:s kris”.
Jojo, i svälttider tinar man upp gamla oförrätter och serverar med extra
salt, skrockar han på Axessbloggen. Jo, det är lustigt, det där med Stig och
Stieg och läget kanske inte är på topp i DN-skrapan. Jag tycker ändå inte
att den fiffiga strategin att förtiga det riktiga problemet fungerar. af
Kleens och Lundbergs kommentarer illustrerar ett mycket nära besläktat, och
faktiskt större, problem. De där upplysta männen som vägrar att se - det
diffusa, diskreta svineriet av männen som betraktar sig som medvetna.
”I näringslivet hade en högt uppsatt chef som sextrakasserar sina anställda
fått lämna sin post”, skriver Beckman, ”hur är det möjligt att det
fortfarande accepteras i kulturvärlden?”
Liksom för all del i akademien, vill jag tillägga: kontexter där genus och
queerteorier är på dagordningen, vilket jag föreställer mig inte är fallet i
näringslivet. Universitetsvärlden tar dock problemet på allvar: det finns
riktlinjer och handlingsplaner. Det är svårare i kulturkontexten där
maktstrukturer lyckas vara både otydliga och tydliga, där spelreglerna är
osynliga men tvingande, där utövarna är utelämnade åt andras godtycke, där
man kan stå utan uppdrag när som helst. Då aktar man sig för att vara
besvärlig.
Ann Heberlein
doktor i etik