London. När exakt läste Dan Brown boken Heligt Blod, Helig Graal? Hur pass
unika är den bokens slutsatser? Var går gränsen mellan att ”kopiera” och
”bli inspirerad av” när det handlar om idéer?
Det är några av frågorna som domare Peter Smith haft att ta ställning till
på sedan rättegångens slutplädering för några veckor sedan.
På spel står inte bara hela Dan Browns förtjänst av boken, som har sålts i
över 40 miljoner exemplar. Skulle Brown förlora hopar sig också frågetecken
kring premiären i maj på Hollywood-versionen av Da Vinci-koden, med Tom
Hanks i huvudrollen.
Författarna Michael Baigent och Richard Leigh hävdar att Dan Brown stulit
”hela arkitekturen” från deras populärvetenskapliga bok Heligt Blod, Helig
Graal, som publicerades 1982.
Åklagare Jonathan Rayner James fokuserade åtalet på femton ”centrala teman”
som han menar att Brown kopierat från Heligt Blod, Helig Graal.
Ett ”centralt tema” är tanken att Jesus inte alls dog på korset, utan gifte
sig med Maria Magdalena och fick barn, vars arvingar lever än idag. Ett
annat är kopplingen mellan legenden om den heliga graalen, nattvardskalken
och hemligheten om Jesus arvingar, den så kallade ättelinjen.
Under rättegången visade Dan Brown att boken inte förekom bland de sju verk
som han hänvisade till i sin synops för Da Vinci-koden. Hade han använt den
skulle han självklart haft med den på listan, menade Brown, eftersom det
hade imponerat på förlaget.
– Det är ett tydligt bevis på att Heligt Blod, Helig Graal inte fanns i
närheten när jag skrev synopsen, sade han.
I sin slutplädering avfärdade emellertid åklagaren Browns försäkran om att
han först läst boken i slutet av arbetet med Da Vinci-koden, långt efter att
romanens dramaturgi fastställts. Enligt åklagaren visade rättegången att
Brown inte gick att lita på när det gällde att komma ihåg vad som hänt när.
– Han fick kämpa för att komma ihåg år och var sällan kapabel att minnas
månader, sade åklagare Raynor James som hittat Heligt Blod, Helig Graal i
litteraturlistan till en av Browns tidigare böcker.
Försvarets medger att det finns likheter mellan böckerna, men har i vart och
ett av de nämnda ”centrala temana” pekat på detaljer som skiljer sig åt.
Grundtesen har varit att även om Heligt Blod, Helig Graal kan ta åt sig äran
för att ha populariserat flera av de teorier som används i Da Vinci-koden,
så utgör den bara en av flera källor.
Men även OM Brown skulle ha ”tagit dessa idéer” från Heligt Blod, Helig
Graal så skulle åtalet ändå inte hålla för en fällande dom, hävdade
försvarsadvokaten John Baldwin i sin slutplädering.
– Idéerna är allt för allmänna för att de ska omfattas av upphovsrättslagen,
sade han.
Han jämförde det med en författare som vill skriva om en jakt uppför ett
berg och som kollar upp i en tabell hur högt berget är: personen som mätt
berget kan inte anklaga författaren för att ha brutit mot upphovsrättslagen.
Under rättegången anklagades Baigent och Leigh för att driva frågan eftersom
de var rädda att filmatiseringen av Da Vinci-koden skulle omöjliggöra en
film byggd på deras bok. Att bokens försäljningssiffror mått bra av
uppmärksamheten kring rättegången råder det heller ingen tvekan om.
Michael Baigent har dock kommenterat att de skulle behöva ”sälja en helsikes
massa böcker” för att täcka kostnaderna för rättegången, om de skulle
förlora målet.
Heligt Blod, Helig Graal i Da
Vinci-koden:
”En internationell bestseller? Jag har aldrig hört talas om den.” Så
avfärdar Da Vinci-kodens hjältinna Sophie Neveu boken Heligt Blod, Helig
Graal när hon får se den i bokhyllan hos den fiktiva historikern Leigh
Teabing.
Teabing vet dock att förklara. ”Den här väckte en hel del uppståndelse på
nittonhundraåttiotalet. Jag vill nog påstå att författarna drog en del
förhastade slutsatser i analysen, men deras grundantaganden är riktiga, och
man får medge att det är deras förtjänst att frågan om Kristi ättelinje har
blivit allmänt känd.”
Da Vinci-kodens
författare Dan Brown i rätten:
”Jag har ett väldigt
kort koncentrationsomfång. Det är därför som jag skriver korta kapitel.”